Mallekrafts B'Busa

Efter allt strul som varat i ett år springer nu mallen fort och rätt i rapportskogen. Fortfarande har vi lite problem med att vänta på sin tur. Mallen vill springa. Speciellt tack till Nina som inspirerades oss att fortsätta.
Tillika gör hon fantastiska uppletande.Jag har alltid inspirerats av Glenns synsätt i all form av uppletande vare sig det gäller föremål eller människor. Hunden ska vara nöjd med att leta och inte behöva få "napp". Vi har kört Busa så från första början , vilket innebär att 10 minuter letande utan att hitta något inte är  något problem. Busa är glad att få söka.
Vi har försökt att ha samma inställning när vi lär riesenschnauzern uppletande, vilket är mycket svårare eftersom motorn inte är trimmad på samma vis som på en malle, men det verkar som om det funkar för henne att göra flera tomslag och ändå vara lika glad. Vi får se hur det utvecklar sig. Skulle vara roligt om matte kunde visa upp en skäggig som funkar i uppletande lika bra som mallen.
Den senaste tiden har vi spårat lite med hundarna bara för att det är roligt och plötsligt funkar mallen jättebra. Husse har dock fortfarande problem att hänga med när spåret blir längre än 5-600 m. Det är bara att acceptera att man inte är 25 längre.
Nu ser vi fram mot tävlingar både i rapport och spår men framför allt ser vi fram mot Mallekraftsläger och kanske riesenläger i sommar. Där ska vi antagligen koncentrera oss på sök. Minns mina mål: Elit i spår rapport och sök innan husse lägger ner och pensionerar sig.
Ibland tänker jag på att Busa kommer att finnas fram till min pension. Vad ska jag då göra??. Ny Hund ??????? Malle???? Kommer jag att orka eller vill jag hellre åka på utlandssememester och sola halva året. Jag har ingen aning.
Om jag inte ska ha en arbetande hund, ska jag då ha hund överhuvudtaget????. Surfade omkring lite för att se vad som bjuds. 400 raser. En pitbull är en alldeles för liten utmaning. Jag som älskar Italien sneglar på deras hundar och upptäcker Cane Corso. Varför inte??Eller vill jag vara med Gunnar i uppbyggnaden av en ny arbetsriesen genom att finansiera en import?. Skånsk terrier är lagom stor men ändå mycket hund. Innerst inne vill jag ha en malle som jag tycker är den ultimatqa hunden. Fantastiskt både i skogen och som familjehund. Jag har aldrig träffat en hund som är så lojal till familjen som mallen.
Eftersom husse fått ny kamera får ni hålla till godo med massor av blider.

Busa

2004 dog mina föräldrar med ett par månaders mellanrum och jag blev äldst i ledet. Det är en ganska stor omställning, större än att bli äldre, att förstå att man står på tur. För 1,5 år sedan blev jag farfar och fick än en gång bekräftat att man stod på tur.
Nu 5 år senare fick jag för mig att skaffa mig ett minne av "di gamle".
Jag har sedan många år varit oerhört fascinerad av den konstart som tatuering är. Jag älskar tanken att konstverket inte kan säljas vidare av spekulanter utan all betalning går direkt till konstnären och verket behålls av köparen. Den besuttna medelklassen kan inte göra konstformen "fin".
Mina första verk har gjorts av en hundkompis för länge sedan. Första motivet blev så klart en varg.
Min son ritade det andra som är en symbolisk bild över sättningen i ett bluesband från 50-talets Chicago, med det heta munspelet i centrum. Ni som känner mig vet att jag är sångare och munspelare i ett bluesband.
Min farfar var konstnär både som bildkonstnär och som teaterregissör, min pappa ritade och målade en del, jag kan inte dra ett sträck, men vår yngste son har talang.
1966 gjorde min far en akvarell av en gråtande clown som för mig blivit symbolen för bluesmusiken. Det tragiska blandat med komik. Målningen har prytt vårt hem nästan sedan den gjordes. Målningar som hänger uppe länge glöms ibland bort, men en dag för ett år sedan upptäckte jag den på nytt och fick en idé.
Jag började leta efter en ny tattoo-artist. Jag ville ha en tjej för att slippa machostuket som kan finnas i branchen. Jag ville dessutom ha en som hade konstnärliga ambitioner och som var villig att försöka återskapa en akvarell, vilket inte är helt vanligt. Jag hittaden Liz i Malmö som med stor glädje och entusiasm gav sig på verket. Första gången man möter henne så tänker man omedelbart på Lisbeth Salander i böckerna om män som hatar kvinnor. Liz säger själv att om hon varit född för hundra år sedan hade hon varit bränd på bål.
Efter tre timmars idogt arbete hade jag äntligen fått mitt outplånliga minne av mina föräldrar och dessutom kopplingen till mitt hjärtebarn bluesen. Nu börjar funderingarna på nästa bild. Man har ju färg i blodet.