Vi har stängt tills vidare
Time Out
Rubriken används numera oftast av politiker som gjort bort sig men jag lånar den ett tag..
När jag anmälde mig till 2 tävlingar under maj så bestämde jag mig redan då att om Busa nu inte funkar så ska jag lägga ner verksamheten. Vi har tränat rapport sedan hon var 6 mån, hon är nu 4 år. Hon har strulat nästan oavbrutet i mer än ett år trots olika insatser i träningen. Busa bygger otroliga förväntningar som gör att hon inte håller ihop.
Vi har nu tävlat 2 gånger med ett katastrofalt resultat. I Karlskrona går Busa ut på första sträckan, är borta 2 minuter för att sedan vända. Man kan se redan när hundarna samlas att hon är så uppstressad att hon knappt är kontaktbar. Hon gör ett felaktigt vägval eftersom hon inte kan koncentrera sig.
I Sölvesborg igår startar man med platsliggning, vilket hon inte strulat med på 2 år, vad händer då? När hon hoppar ur bilen så har hon samma inåtvända stressade blick som vi annars ser i rapporten, hon är stressad.
Redan när jag lämnar henne och har gått halvvägs sätter hon sig upp. När 4,5 minuter gått lämnar hon platsen.
Jag vill köra hem men blir övertalad av omgivningen att genomföra rapporten.
Vid samlignen på A-stationen så börjar hon skälla, trots att hon fått en barnmatsburk att syssla med.
Naturligtvis vänder hon på första sträckan. När de andra lämnat går Maj-Lis och 2 andra som också vänt ner till B för att göra nya försök. Busa går inte förrän vi har skickat iväg en A-förare att visa sig.
Jag står nu vid ett vägskäl och mitt förnuft säger mig att Busa bör övergå till någon annan som kan tackla henne rätt. Uppenbart så klarar jag inte det. Jag tycker dessutom inte att ett djur ska uppleva dessa oerhört stressade situationer.
Många kommer säkert att mena att det är fel på hunden och många kommer att säga att jag inte är tillräckligt hundbegåvad. Jag har inte svaret idag själv. En sak vet jag dock och det är att jag skulle vilja ha tid och ork att träna mycket mer, kanske ett par gånger om dan för det är vad jag tror behövs.
Om mitt förnuft fått segra så hade detta varit en omplaceringsannons men som Eva så träffsäkert uttryckte det igår på stationen. "tävla är bara en del av hundägandet".
Jag är oerhört glad för Busa, kanske mer än någon annan hund jag haft. Hon är perfekt i alla situationer förutom tävling. Lotta menade för något år sedan att det lät som om jag var kär i Busa när jag talade om henne. Så är det nog.
Därför behåller jag henne men jag slutar med rapport. Hon kommer att tränas regelbundet i spår och sök men någon tävling blir det inte förrän jag är helt hundra på att hon håller ihop. Kanske aldrig, kanske om ett år.
Besvikelsen är mycket stor men det finns en gräns för mig och den är nådd, det är inte roligt längre med hundträning.
VI TAR TIME OUT.
Jag ska försöka hjälpa Maj-Lis i hennes rapportträning. Kylie visar goda anlag (mycket bättre stationsuppträdande redan nu än vad Busa har efter 4 år).
Det känns inte direkt inspirerande att blogga. Vad har jag att komma med????
Bloggen tar också TIME OUT ett tag.
Kanske återkommer jag när jag har något positivt att berätta.
Må väl gott folk och må ni ha framgång med era hundar. Några av oss ses på Mallekraftläger och några av oss ses på Riesenläger i sommar. Förhoppningsvis är jag medförare på B-stationen i höstens appellklasstävling med lakritstrollet.
Lennart
När jag anmälde mig till 2 tävlingar under maj så bestämde jag mig redan då att om Busa nu inte funkar så ska jag lägga ner verksamheten. Vi har tränat rapport sedan hon var 6 mån, hon är nu 4 år. Hon har strulat nästan oavbrutet i mer än ett år trots olika insatser i träningen. Busa bygger otroliga förväntningar som gör att hon inte håller ihop.
Vi har nu tävlat 2 gånger med ett katastrofalt resultat. I Karlskrona går Busa ut på första sträckan, är borta 2 minuter för att sedan vända. Man kan se redan när hundarna samlas att hon är så uppstressad att hon knappt är kontaktbar. Hon gör ett felaktigt vägval eftersom hon inte kan koncentrera sig.
I Sölvesborg igår startar man med platsliggning, vilket hon inte strulat med på 2 år, vad händer då? När hon hoppar ur bilen så har hon samma inåtvända stressade blick som vi annars ser i rapporten, hon är stressad.
Redan när jag lämnar henne och har gått halvvägs sätter hon sig upp. När 4,5 minuter gått lämnar hon platsen.
Jag vill köra hem men blir övertalad av omgivningen att genomföra rapporten.
Vid samlignen på A-stationen så börjar hon skälla, trots att hon fått en barnmatsburk att syssla med.
Naturligtvis vänder hon på första sträckan. När de andra lämnat går Maj-Lis och 2 andra som också vänt ner till B för att göra nya försök. Busa går inte förrän vi har skickat iväg en A-förare att visa sig.
Jag står nu vid ett vägskäl och mitt förnuft säger mig att Busa bör övergå till någon annan som kan tackla henne rätt. Uppenbart så klarar jag inte det. Jag tycker dessutom inte att ett djur ska uppleva dessa oerhört stressade situationer.
Många kommer säkert att mena att det är fel på hunden och många kommer att säga att jag inte är tillräckligt hundbegåvad. Jag har inte svaret idag själv. En sak vet jag dock och det är att jag skulle vilja ha tid och ork att träna mycket mer, kanske ett par gånger om dan för det är vad jag tror behövs.
Om mitt förnuft fått segra så hade detta varit en omplaceringsannons men som Eva så träffsäkert uttryckte det igår på stationen. "tävla är bara en del av hundägandet".
Jag är oerhört glad för Busa, kanske mer än någon annan hund jag haft. Hon är perfekt i alla situationer förutom tävling. Lotta menade för något år sedan att det lät som om jag var kär i Busa när jag talade om henne. Så är det nog.
Därför behåller jag henne men jag slutar med rapport. Hon kommer att tränas regelbundet i spår och sök men någon tävling blir det inte förrän jag är helt hundra på att hon håller ihop. Kanske aldrig, kanske om ett år.
Besvikelsen är mycket stor men det finns en gräns för mig och den är nådd, det är inte roligt längre med hundträning.
VI TAR TIME OUT.
Jag ska försöka hjälpa Maj-Lis i hennes rapportträning. Kylie visar goda anlag (mycket bättre stationsuppträdande redan nu än vad Busa har efter 4 år).
Det känns inte direkt inspirerande att blogga. Vad har jag att komma med????
Bloggen tar också TIME OUT ett tag.
Kanske återkommer jag när jag har något positivt att berätta.
Må väl gott folk och må ni ha framgång med era hundar. Några av oss ses på Mallekraftläger och några av oss ses på Riesenläger i sommar. Förhoppningsvis är jag medförare på B-stationen i höstens appellklasstävling med lakritstrollet.
Lennart
Busa ville visa vilka coola tjejer hon har i flocken
Malle tränar stafett med skäggiga damen
Träningsläger med rapport
Vi har varit iväg på träningsläger tillsammans med en flock Riesen. Tack o lov fanns det en Malle till , Chili.
Busa har gjort stora framsteg i rapport men då och då har vi fått en vändning på 3:e sträckan. Även nu på lägret dök detta upp. Busa har inte tillräcklig motivation för att ta sig fram när hon har problem på 3:e utan hon vänder tillbaka till husse med ett kroppsspråk som lyser "förlåt, jag hittar inte och då vill jag vara hos dig, husse". Trots att jag gick tillbaka mer än halva sträckan så ville hon inte lämna mig. Efter långa funderingar om vad det beror på så har vi gått tillbaka och försökt hitta när detta uppstår. Slutsats: det började när vi försökte lösa problemet med att hon var för uppskruvad på B-station innan hon fick springa första sträckan. Vi bytte så att jag gick ut, eftersom jag kunde bättre hantera situationen och Busa verkade lugnare när hon inte separerades från mig. Lösningen fungerade men då dök naturligtvis problemet med 3:e sträckan upp som ett brev på posten.
Efter lägret har vi gjort en ny träning med långa sträckor och matte på B-station. Naturligtvis går mallen som en raket och klarar alla sträckor inklusive 3:an. Slår elithundarna med råge. Med hjälp av en mycket liten burk innehållande kattmat som kletats på väggarnas insida håller vi mallen sysselsatt på stationen. Eftersom hon bara kan få ner tungan så tar det lite tid för henne, vilket gör att hon håller tyst och inte ligger och laddar lika mycket. Nu fortsätter vi på detta spår och hoppas det håller. Vi ska tävla här framöver i maj så får vi se.
Lägret som var en kennelträff för vårt adoptivbarn med skägg och hennes syskon var roligt och givande. Man bara avundas Mölndalsklubben som ligger mitt ute i naturen så att man kan gå till A-station och ändå få krävande rapportsträckor. Min förhoppning står till att Malmöklubben tvingas flytta och förlägger sin verksamhet på Revinge.
Än en gång fick min kropp möjlighet att visa vad den går för när jag skulle gå tillbaka med Busa ett par km i kuperad terräng. Tvärstopp efter ett tag. Bara att sätta sig ner och pusta. Tur man har radio så att man kan lugna ner hustrun som står och väntar. Glädjande var att det går bättre och bättre. Vågen säger just nu att jag minskat 7 kg, 9 kvar.
Antar att Mallekraftslägret ska plåga ur mig resterande. När jag blivit av med kilona kan jag börja röra mig lite mer utan att få skador.
Det är intressant att studera andra raser och jämnföra med mallen. Så mycket som finns gratis i t.ex jaktfunktionen. Alla det här gratisegenskaperna kan dock ställa till trubbel har jag märkt och jag tror att jag hade tacklat Busa något annorlunda om jag fått henne idag.
Det är roligt att se lite bra SBK-hundar i min "gamla" ras Riesen. Pigga, samarbetsvilliga, busiga, men som jag ser det ännu inte riktiga tjänsteämnen. Det saknas dominans för att förenkla det hela. Jag är övertygad att vissa av dem kommer att synas på tävlingsarenorna.
På lägret lyckades kennelns stamtik att rulla sig på en huggorm och bli biten. Inget märktes de första timmarna men sen exploderade utvecklingen och hon lades in på djursjukhuset och fick ormserum. Kostade skjortan och byxorna också. Efter ett dygn var hon tillbaka, glad och pigg men fick inte ansträngas.
Ska verkligen tänka på detta i Karlsborg eftersom det vimlade av orm sist. Vad vi förstod av veterinärerna på plats så är det medel vi alla brukar ha med mot orm ganska verkningslöst. Man rekommenderar vila om bettet inte tar i munnen.
Serum kan man inte räkna med att få överallt eftersom tillgången är ycket begränsad
Må väl vi ses i Karlsborg
Lennart
Busa har gjort stora framsteg i rapport men då och då har vi fått en vändning på 3:e sträckan. Även nu på lägret dök detta upp. Busa har inte tillräcklig motivation för att ta sig fram när hon har problem på 3:e utan hon vänder tillbaka till husse med ett kroppsspråk som lyser "förlåt, jag hittar inte och då vill jag vara hos dig, husse". Trots att jag gick tillbaka mer än halva sträckan så ville hon inte lämna mig. Efter långa funderingar om vad det beror på så har vi gått tillbaka och försökt hitta när detta uppstår. Slutsats: det började när vi försökte lösa problemet med att hon var för uppskruvad på B-station innan hon fick springa första sträckan. Vi bytte så att jag gick ut, eftersom jag kunde bättre hantera situationen och Busa verkade lugnare när hon inte separerades från mig. Lösningen fungerade men då dök naturligtvis problemet med 3:e sträckan upp som ett brev på posten.
Efter lägret har vi gjort en ny träning med långa sträckor och matte på B-station. Naturligtvis går mallen som en raket och klarar alla sträckor inklusive 3:an. Slår elithundarna med råge. Med hjälp av en mycket liten burk innehållande kattmat som kletats på väggarnas insida håller vi mallen sysselsatt på stationen. Eftersom hon bara kan få ner tungan så tar det lite tid för henne, vilket gör att hon håller tyst och inte ligger och laddar lika mycket. Nu fortsätter vi på detta spår och hoppas det håller. Vi ska tävla här framöver i maj så får vi se.
Lägret som var en kennelträff för vårt adoptivbarn med skägg och hennes syskon var roligt och givande. Man bara avundas Mölndalsklubben som ligger mitt ute i naturen så att man kan gå till A-station och ändå få krävande rapportsträckor. Min förhoppning står till att Malmöklubben tvingas flytta och förlägger sin verksamhet på Revinge.
Än en gång fick min kropp möjlighet att visa vad den går för när jag skulle gå tillbaka med Busa ett par km i kuperad terräng. Tvärstopp efter ett tag. Bara att sätta sig ner och pusta. Tur man har radio så att man kan lugna ner hustrun som står och väntar. Glädjande var att det går bättre och bättre. Vågen säger just nu att jag minskat 7 kg, 9 kvar.
Antar att Mallekraftslägret ska plåga ur mig resterande. När jag blivit av med kilona kan jag börja röra mig lite mer utan att få skador.
Det är intressant att studera andra raser och jämnföra med mallen. Så mycket som finns gratis i t.ex jaktfunktionen. Alla det här gratisegenskaperna kan dock ställa till trubbel har jag märkt och jag tror att jag hade tacklat Busa något annorlunda om jag fått henne idag.
Det är roligt att se lite bra SBK-hundar i min "gamla" ras Riesen. Pigga, samarbetsvilliga, busiga, men som jag ser det ännu inte riktiga tjänsteämnen. Det saknas dominans för att förenkla det hela. Jag är övertygad att vissa av dem kommer att synas på tävlingsarenorna.
På lägret lyckades kennelns stamtik att rulla sig på en huggorm och bli biten. Inget märktes de första timmarna men sen exploderade utvecklingen och hon lades in på djursjukhuset och fick ormserum. Kostade skjortan och byxorna också. Efter ett dygn var hon tillbaka, glad och pigg men fick inte ansträngas.
Ska verkligen tänka på detta i Karlsborg eftersom det vimlade av orm sist. Vad vi förstod av veterinärerna på plats så är det medel vi alla brukar ha med mot orm ganska verkningslöst. Man rekommenderar vila om bettet inte tar i munnen.
Serum kan man inte räkna med att få överallt eftersom tillgången är ycket begränsad
Må väl vi ses i Karlsborg
Lennart