Mallekrafts B'Busa

Blogg-Busa summering

 Jag tänker avsluta mitt bloggande då jag inte riktigt känner inspiration att skriva längre och eftersom det startade med att försöka förmedla för er hur det är att ha en malle så ska jag försöka summera mitt malleliv.

 Mia och Glenn skriver livfullt om vådan av att ha malle. Strängt taget avråder de för att skaffa malle. Jag har lyssnat mycket noga på dem och trott att jag förstått men inser att jag skulle behövt lite till för att verkligen ska förstå vad de menar.

Jag har haft hund i hela livet och tränat flera olika raser i samtliga bruksgrenar och haft förmånen att lära av de absolut bästa. Jag är säkert en god medelmåtta i hundvärlden. Med detta i ryggen så kändes det tryggt att skaffa malle. Här begick jag mitt första misstag. Jag var förberedd på att hon skulle slita sönder hemmet så jag la ner en del tid på träning av att vara hemma. Bur införskaffades och i dag med facit i hand så har vi en fantastiskt trevlig hund som inte syns när den är hemma. Hon vaktar lagom och har visat att hon kan ta i om någon obehörig tittar in på tomten. Väl inne och med husses godkännande blir besökare vänligt hälsade på och accepterade. Hon är fantastisk mot alla i familjen och speciellt vårt barnbarn. Främmande människor är ointressanta om man inte kan kampa med dem.

Andra hundar är hon ganska neutral mot om de inte, som grannens pudlar, skäller på oss. Då vill hon döda. I koppel kan jag styra henne men är hon lös så går proppen ur och inget kan rädda pudlarna.

Mitt andra misstag var att inte lägga mer tid på passivitetsövningar innan jag började träna moment. Jag har aldrig lagt så mycket tid på passivitet med någon hund som jag gjort med Busa, men detta har inte räckt. I ett halvår åkte vi ut flera gånger i veckan, bildade station, fikade och åkte hem igen.

Mitt tredje misstag var att tro att jag har energi till att verkligen träna varje dag året runt. Om inte Busa får denna dos så är förväntningsproblematiken oöverstiglig. Först visade det sig i rapporten där hon laddade i sönder hjärnan så att hon inte kunde fullfölja utan vände på sträckorna. Vi har gjort allt som finns att göra men inget har hjälpt.

I lydnadsdelen uppstod problemen så fort apportering startade. Kampjävulen slog till.

Problemet med mallen är att när man startar inlärningen så gör den rätt direkt om övningen är riktigt upplagd. Man vaggas in i säkerhet och kör bara på. Under resan så bygger hon förväntningar som i Busas fall inte går att lösa. I vart fall så kan inte jag.

Mitt fjärde misstag var att inte dra slutsats av en liten händelse vid MH-testen. När vi ska göra lilla bytet så drar Busa iväg så fort hon någonsin kan men inte efter bytet utan tillbaka till platsen för första momentet och kastar sig efter trasan som använts där. Den dödas och hon kommer motvilligt på inkallning. Ganska lustig situation tyckte jag då och förstod inte direkt att detta var första gången hon tydligt visade den låsning i kamp som sedan förstört lydnadsdelen för mig. Hon kan inte släppa en minnesbild där kamp ingått. Hade jag förstått så hade jag kanske kunnat rädda det hela i unga år, eller bestämt mig för återlämning. Som det nu blev fortsatte jag som vanligt och fick fler och fler kamplåsningar vid olika situationer. Kommer jag ut i skogen drar hon järnet och letar upp något att kampa med. Jag har de senaste 3 åren försökt stoppa beteendet men det räcker jag vänder ryggen till så är hon någonstans och kampar med ett träd. Det försvinner inte.

När vi kommer till en appellplan så tar det några minuter innan hon hittat en tungapport eller liknande som hon lägger på minnet. Under tiden vi tränar ökar stressen och så fort jag släpper lite på uppmärksamheten drar hon dit och börjar kampa. Hon är mycket stressad i dessa situationer. Även här har jag gjort vad jag kunnat för att stoppa men låsningen är total. Jag tycker att jag har ledarskap på henne men det räcker inte. Här är min femte miss att jag inte kunnat få in total kontroll. Och tro mig jag har verkligen försökt allt, men jag räcker inte till.

Till detta ska läggas att Busa verkligen vill vara till lags och mår inte bra av konflikterna som uppstår, men när driften slår på så finns det ingen kontakt. Jag är övertygad om att en förare som haft möjlighet att stimulera henne både fysiskt och psykiskt dagligen kanske hade fått ett annat resultat. Och då ska man veta att jag är en normal SBK:are och ingen sällskapshundsägare.

Jag tror att jag vågar påstå att Busa är i många delar lite mer än de flesta mallar, intensiteten är en av de högsta jag sett vilket är underbart om man kan kontrollera det.

Summa summarum

Köp gärna malle det är den bästa  bland bruksraserna.

Var säker på att du kan fylla de krav den sätter på dig som förare. Gör inga undantag. Om du tvekar, ta en annan ras.

Försök att med uppfödarens hjälp kartlägga valparna för att kunna välja rätt individ.

Kartlägg dig själv, var ärlig. Är du en malleförare? De bästa malleförare jag känner är helt uppfyllda av sin hund och lägger all tid på den. De är proffs ut i fingerspetsarna och hund är prioritet ett.

Det finns naturligtvis olika individer, se till att den passar dig.

Lennart

Nu har det gått någon vecka sedan planen sattes för att få Busa att ligga kvar på platsliggning.Metoden som jag använder är en kombination av 2 som jag stulit från Mia o Glenn.
Dels består den i att jag håller på att klicka in belöningar när Busa varvar ner, den minsta tendens belönas med köttbulle. Vi sitter/ligger på gräsmattan och om hon varvar ner andningen, suckar eller lägger sig lite mer tillrätta så belönas hon. Jag försöker få ett samband mellan nervarvning och godis så att kanske godis kan ges i förebyggande syfte.
Den andra delen består av platsliggning så ofta som det överhuvudtaget är möjligt och så varierat som möjligt med eller utan skott. Jag använder en ”hundskruv” i vilken en spårlina drages genom ringen och fästes i halsbandet. Metoden gör att man inte börjar skrika och ha sig när hunden reser sig utan jag håller bara emot vilket gör att Busa lägger sig ner för att slippa draget och då kan jag belöna. På det här sättet får jag möjlighet att belöna när hon gör rätt istället för att bli förbannad när hon gör fel. Dessutom blir tajmningen rätt.
Efter den här korta tiden har en klar förbättring synts. Planen är dock på 5 månader dvs det ska vara klart den 1 april.’
Just nu ligger hon ganska lugnt på de flesta ställen som inte liknar tävlingsarena.
Finns det andra hundar i ledet så stressar hon väldigt mycket men det finns en mycket liten men dock tendens till förbättring.
Förra veckan hade vi träningsläger och Busa tränades flera gånger både med och utan skott. Hon försökte inte resa sig men låg oroligt och flyttade sig en tasslängd.
I torsdags var vi på klubben och gjorde en ok platsliggning med våra mått mätt. Jag kunde köra ett litet pass fritt följ utan att det brast för henne.
Sen låg Busa och jag på gräset medan de andra tränade. En viss mycket liten tendens till att varva ner syntes och belönades. Om sträckan vi ska färdas är 100 mil så har vi precis lämnat perrongen.

Lennart

Nu har vi avverkat debuten i sök. Jag hade egentligen inte tänkt att tävla i år utan vänta till våren för att vara helt säker på Busas kapacitet. Nu har det gått ganska OK på träning så jag chansade. Jag räknade med att söket skulle ge 8 och budföring 0 eller 10 beroende på om hon orkade sitta kvar hos mig innan kommando och inte dra som en avlöning.

Vi har kvar stressbeteende i vissa moment i lydnaden och jag har nästan gett upp om att få bukt med dem. Lydnaden kommer nog aldrig bli riktigt bra med mig som förare. Två kanske tre moment oroade mig men jag räknade med att av dessa bara få en nolla och därmed ändå klara uppflyttning.

När vi tränar enskilt funkar det ganska bra men så fort det finns ”tävlingssituation” så börjar Busa att vibrera. Framför allt i de s.k. pressade momenten platsliggning och kryp. Hon har fel växel inne och jag kan inte hitta växelspaken.

Naturligtvis så drog jag sista startnummer och väntan blev därför ganska lång i regnet. Busa var ändå ganska samlad när vi gick in i rutan. Första skick mot vänster hörna i 200 km/h hon viker av efter 30 m och drar framåt 50m för att sanslöst vackert markera första figge. Eftersom jag inte tävlat i sök på nästan 15 år så satt det i ryggraden att skynda sig till stigen för att inte tappa tid, jag hade glömt att man numera stoppar klockan vid markering. Figgen visste det och hängde inte riktigt med så jag skickade igen innan hon var på stigen. Nu vet jag att ta det lugnt.

Jag skickar Busa än en gång på samma sida eftersom jag inte tycker att hon sökt av hörnan. Kallar på henne när hon gör ett snyggt framåtslag och hon vänder och kommer in till mig. Skick mot höger hörna och en ännu vackrare markering. Ett tomskick med bra mönster. Jag skickar än en gång på höger sida och efter lagom tid kallar jag på henne men ingen åtlydnad. Plötsligt hör vi markeringen. Hon har hittat den dolde och tog lite tid på sig att komma igång med markeringen. Konstruktiv olydnad menade Busa att det var. Hela söket klart på rekordtid.

Själv tycker jag att det hela är värt 8-8,5 eftersom jag menar att hon skulle ha kommit på inkallning för att skickas längre fram och då markera. Jag är lite hård i min bedömning visar det sig men jag är upplärd av Mallekraftarna och har deras sök för ögonen. Framför allt Garbos. Kravet är högt.

Domarna tyckte att jag var alldeles för hård i min bedömning och menade att sådan arbetslust ska premieras och att hon verkligen lyssnar på mig och kommer när jag kallar. Att hon fullföljer markering trots inkallning menar de enbart är bra och bevis på en bra motivation. En av domarna drar 0,5 för att skallet inte kom igång lika snabbt på den dolde som på de andra. Det köper jag. Det blev lite skumma i blicken när jag sa att det var andra gången hon träffar på en dold. Betyg 9,5-10. Dagens bästa.

Budföring genomförs i Busatempo med 10:a som betyg. Vi leder stort.

Nu uppstår det beteende som jag fruktar dvs. Busa börjar stressa. Jag leker lite med henne jag sitter och försöker lugna henne. Hon får ligga för sig själv och jag tror nog att platsen ska funka, speciellt nu när hon ser mig som man gör i lkl. Minuterna går och det ser OK ut men inte avslappnat. När 3,5 min har gått så drar hon järnet bort till mig. 000000000000!!!!!!!!!!!!!!

Utanför ringen lägger jag henne genast och hon ligger kvar 4 minuter till utan problem. Vi har fått ett tråkigt mönster. Jag räknar snabbt ut att om jag klarar ca 7,5 i snitt på övriga moment så är vi hemma ändå. Det ända jag oroar mig för är krypet eftersom det är vått och i kombination med våra vanliga stressproblem så kan allt hända och mycket riktigt hon är inte helt nere och därmed skiter det sig.

Oerhörd besvikelse men efter ett dygn så ser jag mer nyktert på det och glädjes åt söket.

Jag har fått nya tips från Mia byggda på erfarenheter med Garbo som också strulade en gång i tiden. Det kör vi på så får vi se. Det känns alltid bra att ha en plan och den ska följas, mer om den vid nästa tillfälle.

 Lennart

I lördags tränade vi sök med Mallekraftarna. Jag försöker passa in vår övriga träning så att jag kan vara med här så ofta som möjligt. Nu var rapportträningen på söndagen så det passade. Vi kunde köra två pass sök med Busa. Eftersom matte jobbar var tredje helg så passar jag på då att träna sök med Mallekraftarna och får en omgång kunskap och förslag. Sen plågar jag rapportkompisarna med att ligga figge för Busa fram till nästa gång för kunskapsinhämtning.
Jag har nu en tid malt med att ha figge i varje slag, varannan rakt ut och varannan en 25 m fram i rutan så att Busa får in mönstret att söka framåt. Första passet körde vi så igen och det funkar mycket bra. Fortfarande ger Busa allt, vilket gör att hon totalt bränner ut sig efter en 6-8 slag. Hon måste lära sig att hushålla. Glenn menade att även Garbo varit så en gång och numera var så sparsam att hon kunde i princip söka hur länge som helst.
För första gången på mycket mycket länge rörde hon vid en av figgarna (första skicket) så vi blev tvungna att påminna henne om att detta är tabu. Lite överladdning här.
Jag körde för första gången Busa på en helt nergrävd figge med lock över. Busa markerade precis lika bra som annars. Det var en liten genväg att köra direkt utan att hon fått se någon klättra ner i lådan, men chansningen gick hem. Glenn menade att ofta fortsätter hundarna med de beteende de har första gången och börjar de gräva så fortsätter de gärna med det. Tack o lov blev det inga felbeteende.

När det var dags för andra passet kände jag att det var dags att spänna bågen till bristningsgränsen för att se var vi stod i ett tävlingsläge. Jag la ut en figge 100-150 bort, resten tomslag. Busa gick utmärkt. Ett av slagen var kanske inte riktigt framåt men vi täckte området ganska bra ändå. Fullt tävlingsbart.
Det kändes lite grann som om en tyngd lättade från mina axlar när jag såg framgången. När Glenn o Mia sen sa att de tyckte det såg bra ut var träningsglädjen tillbaka. Jag blev tvungen att gå en runda med Busa när övriga tränade uppletande eftersom jag nog inte hade kunnat hålla tillbaka glädjetårarna.
Fortfarande har vi lite problem i lydnaden. I vissa moment ligger Busa på 0 eller 9 beroende på den stressnivå hon har denna dag. Platsliggning och kryp framför allt. Hennes galna kamplust gör att hon ibland inte hinner greppa apporten pga. sin fart. Vi kör vidare.

Maj-Lis Lakritstroll har enbart framgångar i sin rapport. I motsats till Busa ligger hon okopplad, lugn och tyst på stationen. Springer alla sträckor med en av de bästa tiderna i gruppen, klarar svåra vinklar på förlängningen. Gör utmärkta framföringar. Vi har inga problem att lösa utan bara fyller på hennes erfarenhet och försöker hålla motivationen på topp. Tänkte vi skulle träna frispåren med förledningsspår så att hon lär sig att sortera bland alla hund och människospår som finns på en rapporttävling. I helgen ska hon MH-beskrivas. Kanske är hon ett avelsämne.

Jag har träffat Frans Otto, hittehunden som polisen tagit hand om. Otroligt trevlig och mysig trots en tråkig bakgrund. Han fick ett hem i helgen.  

Lennart

Sökträningen går vidare. Vi har först koncentrerat oss på att få Busa ut på tillräckligt djup och det funkar nu riktigt bra. Med fanatisk precision har jag tvingat figgarna att ligga på 60 m. Nästa steg, som vi just nu håller på med är att få henne att slå framåt i rutan. Vid sista träningen funkade detta mycket bra. Jag lägger figgen lite överdrivet långt fram i rutan så att Busa måste verkligen byta riktning för att få napp. Ett par träningstillfällen till sen kommer jag att varva med tomslag och då själv förflytta mig i överdrivet stora sträckor på stigen så att det blir framåtslag även här. Fördelen med Busa att hon går att stoppa när hon går fel och hon blir inte låg av detta utan sticker glatt ut igen och igen.

Min dilemma just nu är att få balans i belöningssystemet. Om figgen belönar med kamp så är motivationen i topp men Busa , sin vana trogen, överladdar så att hon inte har ork att skälla efter ett tag. Hon ger mer än allt på de första slagen och har inte tillstymmelse till att hushålla med energin. Hon måste lära sig att vara lagom, vilket i hennes värld inte finns.

Om vi dämpar belöningen genom att jag kommer fram och står för belöningen så börjar hon tappa lite koncentration på figgen. Godis är i denna situation ganska ointressant för henne. Här måste jag hitta en balans. Min förhoppning ligger i att när hon får mer erfarenhet så spar hon på krutet. Hon behöver få en vana att jobba under längre tid. Jag misstänker att när tomslagen funkar behöver Busa köras i flera hundra meter och kanske bara en figge på slutet för att ha minnesbild av att söket består av ett rejält letande innan napp. För att enbart på tävling möta flera markeringar Jag har haft samma situation i uppletandet och det har landat ganska bra till slut. Här ska hon trots allt bara hålla i 5 minuter så jämförelsen haltar lite.

Sök är komplicerat om man strävar efter att få ett jämt flyt i hela rutan.

Lennnart

Busa och jag har timeout men det suger att få berätta om sommaren för er.
Vi har varit på mallekraftläger och riesenläger.
Under sommaren har vi verkligen försökt att få Busa till att funka i lydnaden och jag tror jag är på rätt väg. De flesta moment funkar tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd. Hennes otroliga kamplust svämmar ibland över framför allt i apporteringar. Hon kan kasta och skaka tungapporten, hon kan springa på metallen så att den hoppar iväg. Jag kör all apportering mot en vägg så att Busa lär sig att sakta ner lite. Ibland funkar det men ibland far hon in i väggen. När apportering är på gång är hon fullständigt blockerad. Lite sans skulle sitta fint.
Platsliggning har blivit en stöttesten igen. Om hon inte laddat över kan hon ligga hur länge som helst och med vilka störningar som helst men om hon stressat upp sig i bilen så kan vad som helst hända. Jag försöker att lägga henne varje dag för att få in ett mönster. Ensam funkar det utmärkt men när det liknar tävling kan vad som helst hända. Framöver ska vi använda korkskruvmodellen när vi är flera hundar.

Efter två års uppehåll har vi dammat av söket. Busa har en fantastik markering och ett stort figurantintresse, men ibland svämmar det över och hon är så uppkörd att skallet fastnar i halsen. Vi försöker få henne att inte ge allt i de första slagen utan spara sig så att det finns kraft kvar att arbeta och markera. Hon går aldrig ner sig hur mycket jag än skickar, hellre tuppar hon av än ger sig.
På mallelägret koncentrerade vi oss på att få tillräckligt djup i slagen och det har funkat utmärkt. 60 m sittter bra för det mesta. Nu hemma har vi börjat att försöka skapa ett sökmönster med framåtslag genom att skicka buset ca 40 m "innan" figgen så att hon får vinst genom att vika av framåt i rutan. Mycket tragglande kommer att krävas. Hon vill gärna gå tillbaka och kolla gamla legan. Hon gör en del av tomslagen riktigt bra. Det är mycket viktigt att jag samlar ihop henne på stigen och inte skickar förrän hon har hjärnan på plats. Sköter jag mitt så sköter hon sitt.
Jag har tränat med poliser förr och är alltid stum av beundran över hur Garbo söker och på lägret fick jag förmånen att träna med en annan polishund Pelle som arbetade likadant . 4-500 m sökruta med en figge på slutet är en baggis för dessa hundar. Vad är det för begränsning vi SBK:are lägger?
På riesenlägret fick Busa vila förutom vid ett tillfälle då jag tyckte jag skulle stila lite med hennes uppletande. Hon är blixtsnabb men har näsan med sig så jag gick in och gjorde 4 föremål på 3 minuter framför alla skäggen. Elakt jag vet.
Kylie fick träna ihop med 8 andra svartskallar vilket var en jätteavancering för hennes del. Hon är van vid en eller två andra hundar. Liggetiderna blev upp till 45 minuter för henne och hon chockade mig med att ändå klara sina sträckor. Som längst har hon klarat 600+200+100. Riktigt bra och lite mer avancerat än vad vi har tänkt ligga på just nu. I motsats till mallen så ligger hon tyst och väntar på sin tur. Hon har t.o.m somnat på stationen. Det ända som jag ser som en utvecklingspotential är hennes sätt att ta förlängningar. Har någon hund innan henne dragit ut spåret så följer hon detta och inte kärnan. Det måste vi ta tag i En del sorteringsövningar är planerade för att få henne att följa husses spår och ingen annans. Lite har det med oerfarenheten att göra. Hon är bara 15 mån.

Det ser ut som om hon kommer att bli en riesen med raka slag i uppletandet och detta är inte helt vanligt.

Riesenlägret är en unik händelse i hundvärlden, förmodligen det största läger överhuvudtaget. runt 300 deltagare. Dock verkar det som om det flesta bara tränar när de är på läger. En del riktigt bra hundar har jag träffat och flera av dem var Kylies syskon..
Själv har jag bytt  ut mina kläder storlek 56 och XXL till 50 och L. Drygt 10 kg har tappats och jag kan nu springa en km utan att dö. Härligt. 5 återstår.
På riesenlägret fanns det en klättervägg som man fick klättra i med hjälp av instruktörer. Anmälan gick till så att man skrev upp sig på en lista. På listan stod det Kalle 10 år, Emma 13 år, Stickan 12 år osv. Sist stod det Maj-Lis 57. Och som hon klättrade. Det har varit en önskan i flera år att få klättra på vägg så nu blev det slag i saken. Höjden var som ett trevåningshus och som ni kan se på bilden så kom hon ända upp. Själv får jag handsvett bara genom att skriva om det här.

Vi ses och hörs

Lennart

Misslyckat eller bra resultat kan ibland vara svårt att skilja på. Jag tror att svaret finns i den känsla man bär med sig efteråt och inte den matematiska beräkning som gjorts av ens prestation.

Vi gjorde tävlingscomeback i rapport i helgen med ett resultat som inte kan glädja någon men ändå gick jag därifrån och var jätteglad.

De 2 första sträckorna gick som smort för Busa. Hon hade dessutom mycket bra tider. Redan på första skicket hade hon 10 sek tillgodo på elithundarna från B till första skytt. Hon gjorde dessutom en av de bästa framföringar som vi presterat. Vi fick t.o.m. beröm av domaren direkt efter skicket. Tyvärr hittade hon inte sitt ingångsspår vid tredje skicket eftersom hon kommit in lite fel. En väg korsade vid 50m-gränsen och där blev det lite för mycket för henne, så vi sprack. Ändå gick jag ifrån tävlingen med ett flin i ansiktet och flinet sitter kvar idag tisdag.

Busa gjorde bra framföringar hos oss båda, Hon varvade inte upp sig så mycket att det brast. Hon var ganska OK på stationerna (tack vare lite kattmat) och vi har kommit tillbaka till tävlingssituationen med livet i behåll.

Busa fick följaktligen följa med mig ut på D-station och därute visade hon hur känsliga Mallarna är. Hon kröp upp i mitt knä och slickade mig i ansiktet oavbrutet, olycklig över att hon inte fick springa och att hon upplevde att hela situationen var fel.

Nu gäller det att ta med sig den här känslan till nästa tävling.

Tävling förresten. 2 planerade tävlingar i rapport har ställts in p.g.a. för få deltagare, men va händer. Vi får försöka leta någon annan men de är lite svårt när Maj-Lis jobbar var 3:e helg, nog f... ligger tävlingen där.

Vi lånade tävlingssträckan och körde Kylie i appellklasslängd (500m+500m). Racerschnauzern ligger tyst och stilla på stationen. Vi har nu liggtider på 5 minuter. Hon springer sträckorna på, hör och häpna, ungefär samma tider som Busa, d.v.s.11 sek/100m. Om detta kommer att hålla på fullsträckor finns det ingen möjlighet att sia om men roligt är det.

Under påsken har vi haft ett eget träningsläger i Halen och jag har framför allt sysslat med lydnad. Busa har ju även här varvat upp så mycket att det kokt över. Hon har t.ex. rest sig upp när jag lämnat henne för inkallning. Vid värsta tillfället 7 gånger på rad trots tillsägelse. Det bara kokar över. Jag har under påsken fått fram ett bra sätt att förbereda henne för ett lydnadspass och det är att köra lydnad i minst en kvart först helt utan krav, blandat med lite lugnande beröm. Först därefter skruvar hon ner sig så att vi kan prata med varandra. Det går inte att leka med henne innan , med boll eller annat, det bara förvärrar. Det går absolut inte att lägga krav, korrigera, det bara förvärrar.

Sista passet gjorde hon momenten riktigt bra. Lite uppskruvad är hon fortfarande men det brister inte, hon håller ihop. Jag kan antagligen aldrig göra avkall på den långa uppvärmningen.

Till sist tack till de som hört av sig och oroat sig för min hälsa. Allt är under kontroll. Den nya medicineringen har börjat verka. Jag har kört GI i 2 veckor och tappat 4 kg, 12 kvar.

Under och efter tävlingen gick jag i rask takt bakom hundarna 5 km i skogsmark (ganska slätt) utan att bli döende. Det känns som om det är på rätt väg men spårandet får än så länge ske på slätmark.

Lennart

Ps. Jag är en av de 23000 personer som kan berätta för barnbarnen att jag var på MFF:s premiärmatch på nya stadion och fick se Bosse Larsson göra första avspark. Di blåe vann dessutom så nu har jag inte mer att uppleva.Ds

Jag har varit på min årliga kontroll hos medicinkvinnan. Denna gång med tråkiga värden. Min medicinering räcker inte utan en dubblering gjordes på studs. Dessutom fick jag ett ultimatum: Bli av med dina onödiga kilon annars riskerar du en hjärnblödning (som om det skulle finnas en sån att blöda i). Jag har därför lagt om kost och dryckesvanor och efter en vecka så har 2 kg försvunnit, 14 kvar.

I helgen var Busa och jag i Halmstad för att enkelt klara uppflyttning i spår. Det gick inte som vi tänkt.

Upptaget började i en skogsbacke och Busa gick spikrakt ut, mycket snyggt, stannade till när hon hittade spåret, bestämde riktning och 10:an var bärgad trodde jag. Säg den lycka som vara i evigt, min varade i några sekunder. Bakspår. Jag kallade på henne och vände henne men hon ville absolut kolla varifrån spåret kom, till slut gjorde hon som jag sa men antagligen var förtroendet skadat för hon fick inget ordentligt fäste. Jag förstod att vi missade de första 2 apporterna på detta. Efter halva spåret svartnade det plötsligt för mina ögon och jag fick kommendera Busa ligg. Jag la mig ner och spydde. När benen dessutom inte vill bära en pga syrebrist blir man rädd.

Efter 5 min klarnade det och jag bad Busa att spåra, min enda chans att komma tillbaka till bilen eftersom jag inte visste riktningen. Vi spårade ytterligare ca 400 m  och hade fått 3 apporter när jag fick stanna Busa igen för en ny omgång liggande. Efter 5 min kunde vi fullfölja och hittade slutet ute på ett kalhygge. Jag släppte Busa med sin boll och försökte gå ner för sluttningen ner till mottagaren 75 bort. Det var knappt jag orkade.

Bjuden på dricka kändes det bättre efter  en stund. Jag bröt så klart och vände hem.

Jag är nog i sämre skick än vad jag förstått så jag får nog lägga spårandet på hyllan, åtminstone ett tag. Helvetes skit!!!!! Det verkar som om Busa blir osäker när jag inte riktigt hänger med och börjar leta efter spåralternativ när jag hindrar henne att ta sig fram. Det blir en ond cirkel.

På söndagen roade jag oss med att testa ett litet sök. Busa har inte glömt, trots det var mycket länge sedan. Markering sitter men om vi ska tävla måste hon få in känslan för djupet igen. Slagen är varierande. Få se om det finns tid över att köra lite sök. Med skallhund kan man promenera lugnt och värdigt.

Vi gjorde ett uppletande som jag är mycket stolt över. Mycket raka slag, tar alla föremål. Gott om tid över. Dock lockar vissa sorters föremål fram tugg, som jag får ta i.

Eftersom matte jobbade hela helgen så fick jag lov att träna schnauzern. Maj-Lis har arbetat med avlämnandet den sista tiden och det såg riktigt bra ut igår. Näsan är påkopplad och tempot är bra. Uppletandet är på G. Vi fortsätter att traggla grundövningar. Målet är att få en hund, precis som Busa, som letar med glädje mer än de fem minuter tävling kräver . Målet är att hon inte ska behöva hitta föremål för att vara nöjd. Arbetet att avsöka ett område ska belönas så bra att hunden finner glädje i detta är min teori.

Kylie spårade och fick med sig alla apporter. Vi har lite för långt mellan träningstillfällena eftersom huvudvikten ligger på rapporten. För tillfället kan en kvittrande fågel få henne att avbryta, men hon startar självmant när hon kollat färdigt. Hon är lite smågnällig och klänger på en nu när det gått 2 månader från löp. Jag är än så länge mycket nöjd med henne och förbluffas av en riesenschnauzer som är samarbetsvillig.

Lennart