Detta handlar inte om hund

2004 dog mina föräldrar med ett par månaders mellanrum och jag blev äldst i ledet. Det är en ganska stor omställning, större än att bli äldre, att förstå att man står på tur. För 1,5 år sedan blev jag farfar och fick än en gång bekräftat att man stod på tur.
Nu 5 år senare fick jag för mig att skaffa mig ett minne av "di gamle".
Jag har sedan många år varit oerhört fascinerad av den konstart som tatuering är. Jag älskar tanken att konstverket inte kan säljas vidare av spekulanter utan all betalning går direkt till konstnären och verket behålls av köparen. Den besuttna medelklassen kan inte göra konstformen "fin".
Mina första verk har gjorts av en hundkompis för länge sedan. Första motivet blev så klart en varg.
Min son ritade det andra som är en symbolisk bild över sättningen i ett bluesband från 50-talets Chicago, med det heta munspelet i centrum. Ni som känner mig vet att jag är sångare och munspelare i ett bluesband.
Min farfar var konstnär både som bildkonstnär och som teaterregissör, min pappa ritade och målade en del, jag kan inte dra ett sträck, men vår yngste son har talang.
1966 gjorde min far en akvarell av en gråtande clown som för mig blivit symbolen för bluesmusiken. Det tragiska blandat med komik. Målningen har prytt vårt hem nästan sedan den gjordes. Målningar som hänger uppe länge glöms ibland bort, men en dag för ett år sedan upptäckte jag den på nytt och fick en idé.
Jag började leta efter en ny tattoo-artist. Jag ville ha en tjej för att slippa machostuket som kan finnas i branchen. Jag ville dessutom ha en som hade konstnärliga ambitioner och som var villig att försöka återskapa en akvarell, vilket inte är helt vanligt. Jag hittaden Liz i Malmö som med stor glädje och entusiasm gav sig på verket. Första gången man möter henne så tänker man omedelbart på Lisbeth Salander i böckerna om män som hatar kvinnor. Liz säger själv att om hon varit född för hundra år sedan hade hon varit bränd på bål.
Efter tre timmars idogt arbete hade jag äntligen fått mitt outplånliga minne av mina föräldrar och dessutom kopplingen till mitt hjärtebarn bluesen. Nu börjar funderingarna på nästa bild. Man har ju färg i blodet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback