Mallekrafts B'Busa

Ni har säkert alla någon gång åkt hem från träningen och upptäckt att ni har ett fånigt leende i ansiktet. Känslan finns i hela kroppen och man vill bara berätta för någon hur träningen var. Idag var det en sådan dag. På väg hem i bilen så asgarvade jag utan anledning och log alla 5 milen hem från markerna. Vad hade hänt??
Jo, jag hade bestämt träff med en träningskompis som precis har börjat med spårövningar. Jag har i ett mycket svagt ögonblick lovat att hjälpa till. Ett fantastiskt förtroende som jag tar på största alvar. För att övningarna ska fortsätta över sommaren har jag gjort en liten träningsplan som dom kan följa. Den blev uppskattad.
Första spåret för Chiwas, som han heter, gick bra. Då blir man lite glad. I min plan fanns också att Christina skulle följa med och se Busa spåra.  Busa har inte spårat på ett tag och då brukar det bli slarv, men jag ville ändå att Christina skulle ha med sig en målbild till sina egna övningar under sommaren.
Vi la ut ett slingrande spår med enbart 4 apporter och ca 1000 m långt. 2 timmar gammalt för att inte få för mycket vittring.
Upptaget är klockrent vackert, lagom tempo, låg näsa och spårande i kärnan. Vi passerar ett viltstråk som jag sett rådjur passera tidigare i. Busa kontrollerar viltet med att bara vrida på huvudet och sedan spåra vidare. Strax därefter slingrar spåret sig skarpt till vänster men det bekommer inte Buset ngt utan hon bara ligger i. När vi kommit 200 m så ligger det en dold apport. Jag hade tänkt att testa passiv markering eftersom hon är kraftigt på hugget på apporterna. Klumpige husse hinner inte med utan hon lyfter apporten men släpper direkt och lägger sig blixtstilla. Vackert. Nästa apport funkar bättre och hon utarbetar hela spåret utan några som helst tappt eller andra klurigheter. Alla apporter funna. Det är då hela den fantastiska känslan infinner sig och jag kommer ihåg varför jag alltid har tyckt spåret har något zenbuddistiskt över sig. Total närvaro av både hund och förare. Helst utlämnad till hundens förmåga. Alla tankar är bara koncentrerade på vad vi tillsammans gör, inget annat. Detta är höjden av lycka och kanske den vackraste bild jag själv kan tänka mig. De går inte att beskriva utan måste upplevas.
Jag ska nu ta mig en funderare på om jag ska fullfölja passivmarkeringstanken eller bara va på hugget med mitt losskommando. Få se.
Chiwas andra spår gick lika bra så vi är alla nöjda och jag smilar som sagt hela vägen hem. Nu när klockan nästan är 21 så sitter känslan kvar och jag fnissar lite för mig själv medan jag skriver det här. I morgon nya spår.

Lennart

Jag har sysslat med lydnadsträning en del medan Glenn har varit borta. Busa har fått lära sig att bita, släppa, bevaka på mig lite då och då men mycket lite skyddsträning jämfört med vad jag gjort tidigare med min förra hund. Den här damen har naturliga kraftfulla angrepp och hyfsade släppande (går säkert att putsa en del) så på Glenns inrådan så har jag försökt skärpa kravnivån i lydnaden. Det har fungerat bra tycker jag.
Nu skulle vi testa av hur landet låg och det första som visar sig är att fröken har fått proppar i öronen vid kommando fot, så fort figurant finns i närheten. Ett känt fenomen för alla som kört lite skydd. Jag fick därför ta i lite för att få det att fungera. Det gick hyfsat men vi tänker träna på hemmaplan en del med matte som figurantstörning. Lydnaden SKA funka lika bra var som helst hade jag tänkt mig. Dax för ytterligare kravhöjning.
I övrigt skötte hon sig bra och bitasläppabevaka fungerar väl även på annan än mig. Kanske lite bättre t.o.m.
Nästa gång kan vi eventuellt pröva lite korgarbete och se hur det ser ut. Fram till dess lydnad och lite spår.


Lennart

De senaste långhelgerna har vi tillbringat i husvagn för att kunna träna så mycket som möjligt. Önskar att jag hade lite mer att rapportera men rapportträningen blir bättre och bättre. Lite oljud finns kvar ibland men sträckorna funkar. Förutom på Revinge i måndags. Fick låna lite mark av Lunds BK genom träningsledaren för den äldsta spårgruppen jag känner till (säkert mer än 20 år) Lennart Danell. Tackar mjukast för detta. Första sträckan funkade som vanligt och Buset nästan välte mig när jag tog emot henne. Under sträcka 2 hände det som man inte vill. Busa lämnade mig i hög hastighet, kom ut på öppet fält och trampar (jag svär) på en hare som far iväg och tar ytterligare en annan med sig. Detta blev för mycket för damen. Hon följde efter och husse lättade från A-station i full karriär efter dem. Tror aldrig jag sprungit så fort sedan jag passerade 100kg-sträcket. Det enda jag hade i huvudet var att det bar av mot den ganska trafikerade vägen några 100 m bort. Vilt skrikande NEJ och visslande kom jag på , att springa ikapp kan jag ju inte , så jag stannade. Jag hade 100 m kvar till B-station som låg på en höjd så jag begav mig dit för att få bättre överblick. Då plötsligt kommer Busa springande mot stationen och letar efter spåret till C när hon ser mig och kommer glatt viftande och hälsar på. Hon hade bara gjort en lov på ca 150-200m för att sen återuppta sitt arbete. Jag passade på att påminna om överenskommelsen vi har kring vilt. Hon jagar aldrig och jag menar aldrig de många kaniner vi har på hemmaplan. Jag har tränat massor på detta, efter att ha blivit varnad av mallekraftarna. Nåväl, jag ställer mig i rätt riktning och kommenderar march. Busa drar järnet och spårar sig snabbt fram till C. Allt funkar igen som det ska. Efteråt har vi tränat i viltrikt område utan några incidenter. Sånt här händer i rapportskogen. Jag har tyvärr varit med en gång när en träningskompis hund drev rådjur över en väg och blev själv ihjälkörd. Det vill jag aldrig uppleva igen. Här ligger den blandade skräcken/tjusningen med rapport. Man vet aldrig vad som händer ute på sträckan utan man bara är överlycklig när hunden börjar synas i skogen. Små barn vet vad räligtroligt är när man låtsasskrämmer dem. Det här är samma känsla tror jag.

Lennart