Gnäll Gnäll Gnäll
Säsongen är över och sista tävlingen är ett misslyckande. Just nu är all motivation bortblåst. Skitväder och man vill bara sitta inne med en bok och ett glas malt, slippa stiga upp på morgnarna, slippa gå ut med hund, slippa slita på jobb. Gå i ide ett par månader.
Som ni förstår har jag en tendens att deppa ihop under mörkertiden. Detta kommer varje år och jag kan inte se något positivt med den här tiden. Mörkt när man går till jobb och mörkt när man kommer hem. Det hela har visst med talgkottkörtelns behov av signaler av ljus från ögat, om den inte får det så producerar den inte de ämnen som behövs för att känna sig pigg har jag låtit mig förtäljas. Därav ljusterapi för de svårare fallen. Indirekt belysning på arbetplatser är också bra.
Många brukar säga till mig att det är så trevligt med alla ljus under december men jag kan inte hålla med. Dessa osande skapelser sätter bara igång min astma. Värst är de "mysiga" doftljusen.
Men julen är trevlig hävdar många. Nej säger jag . Kommersiellt och kravfyllt. Dessutom är denna tradition grundad på religion. En religion som man glömmer under resten av året. Det är väl inte så farligt säger nån, det är ju bara en trevlig tradition. Jag håller inte med. Jag tycker man ska ta religion på större allvar. Se vad de vill värna om och se vad de hitintills lyckats åstadkomma. Själv är jag utan kyrka men kan till stor del sympatisera med Humanisterna. Den som är nyfiken kan läsa här http://www.humanisterna.se/index.php
Men barnen då? Visst är det trevligt med deras förväntan och glädje men ändå. Jag längtar till den 20 februari, då det är ljust när man kommer till jobb och ljust när man kommer hem.
Ibland undrar man vad som händer i hundhuvudet. Vi har under lång tid haft en Busa som sprungit alla träningssträckor utan besvär, dessutom har hon varit snabb. Detta oavsett vilka hundar som varit med och om det stått ett tiotal domare på stationen som skulle examineras.
På tävlingen vänder hon på halva grundsträckan. Va f... Orkar inte ens klura ut vad som hänt och därmed inte heller fundera på lösning. Är det bara "skit som händer" och skit i det, eller. Vem bryr sig. Nä in i depperioden och isolera sig , det är vad som behövs.
Hade tänkt att ställa in husvagnen i Glenns lada idag, Då börjar det snöa och jag kommer säkert att inte kunna backa in den för att det bara slirar.
Något positivt måste jag ändå kränga fram mitt i eländet.
1 Busa har skjutit sitt löp 4 veckor vilket innebär att det nästa säsong ligger bättre i tiden
2 Det verkar som om vårt träningsgäng blir riktigt många nästa termin. De med timeout kommer tillbaka. Min önskan om återväxt kanske infrias.
3 Busa ligger tyst på stationerna och matte har en bra framföring med henne.
4 MFF ligger inte dåligt till i 2008 års tabell
5 Svågern har blivit uppflyttad med nya hunden
6 Tiger spårar igen med hjälp av lite tips från Busa
7 Barnbarnet Ella håller på att växa till sig och kommer tillbringa nyår med oss i skidbacken.
8 Jag har en hund som fyller alla de krav jag har inklusive att vara husses sängvärmare.
Vi ses och hörs efter helgerna om inget oförutsätt händer. En varm hälsning till alla hundvänner i Sverige.
Till sist ett boktips att sjunka in i vid brasan och whiskyn. Läs den nya översättningen av "Sagan om ringen-trilogin" eller om ni inte redan gjort det, Stieg Larsson-böckerna om Lisbeth Salander. Själv hoppas jag få läsa Richard Dawkins - Illusionen om Gud
Busa, Maj-Lis och bloggaren själv Lennart
Som ni förstår har jag en tendens att deppa ihop under mörkertiden. Detta kommer varje år och jag kan inte se något positivt med den här tiden. Mörkt när man går till jobb och mörkt när man kommer hem. Det hela har visst med talgkottkörtelns behov av signaler av ljus från ögat, om den inte får det så producerar den inte de ämnen som behövs för att känna sig pigg har jag låtit mig förtäljas. Därav ljusterapi för de svårare fallen. Indirekt belysning på arbetplatser är också bra.
Många brukar säga till mig att det är så trevligt med alla ljus under december men jag kan inte hålla med. Dessa osande skapelser sätter bara igång min astma. Värst är de "mysiga" doftljusen.
Men julen är trevlig hävdar många. Nej säger jag . Kommersiellt och kravfyllt. Dessutom är denna tradition grundad på religion. En religion som man glömmer under resten av året. Det är väl inte så farligt säger nån, det är ju bara en trevlig tradition. Jag håller inte med. Jag tycker man ska ta religion på större allvar. Se vad de vill värna om och se vad de hitintills lyckats åstadkomma. Själv är jag utan kyrka men kan till stor del sympatisera med Humanisterna. Den som är nyfiken kan läsa här http://www.humanisterna.se/index.php
Men barnen då? Visst är det trevligt med deras förväntan och glädje men ändå. Jag längtar till den 20 februari, då det är ljust när man kommer till jobb och ljust när man kommer hem.
Ibland undrar man vad som händer i hundhuvudet. Vi har under lång tid haft en Busa som sprungit alla träningssträckor utan besvär, dessutom har hon varit snabb. Detta oavsett vilka hundar som varit med och om det stått ett tiotal domare på stationen som skulle examineras.
På tävlingen vänder hon på halva grundsträckan. Va f... Orkar inte ens klura ut vad som hänt och därmed inte heller fundera på lösning. Är det bara "skit som händer" och skit i det, eller. Vem bryr sig. Nä in i depperioden och isolera sig , det är vad som behövs.
Hade tänkt att ställa in husvagnen i Glenns lada idag, Då börjar det snöa och jag kommer säkert att inte kunna backa in den för att det bara slirar.
Något positivt måste jag ändå kränga fram mitt i eländet.
1 Busa har skjutit sitt löp 4 veckor vilket innebär att det nästa säsong ligger bättre i tiden
2 Det verkar som om vårt träningsgäng blir riktigt många nästa termin. De med timeout kommer tillbaka. Min önskan om återväxt kanske infrias.
3 Busa ligger tyst på stationerna och matte har en bra framföring med henne.
4 MFF ligger inte dåligt till i 2008 års tabell
5 Svågern har blivit uppflyttad med nya hunden
6 Tiger spårar igen med hjälp av lite tips från Busa
7 Barnbarnet Ella håller på att växa till sig och kommer tillbringa nyår med oss i skidbacken.
8 Jag har en hund som fyller alla de krav jag har inklusive att vara husses sängvärmare.
Vi ses och hörs efter helgerna om inget oförutsätt händer. En varm hälsning till alla hundvänner i Sverige.
Till sist ett boktips att sjunka in i vid brasan och whiskyn. Läs den nya översättningen av "Sagan om ringen-trilogin" eller om ni inte redan gjort det, Stieg Larsson-böckerna om Lisbeth Salander. Själv hoppas jag få läsa Richard Dawkins - Illusionen om Gud
Busa, Maj-Lis och bloggaren själv Lennart
Två av mina tre tjejer, Ella och farmor Maj-Lis
Busa har funnit sig tillrätta i nya husvagnen
Funderingar i höstmörkret
Jag sitter här med mallen bredvid mig, kollar en del bloggar som jag läser regelbundet och konstaterar att de flesta fått samma skrivkramp som jag. Helst vill man ju bli läst och inte bortglömd. Mallen lutar sig hårt mot mig och kör in nosen under armen för att bli klappad. Hon kollar mig in i ögonen och plötsligt sticker hon iväg med blixtens hastighet. Kommer tillbaka, lägger en boll i knäet, väntar. Väntar på att jag ska släppa den framför henne så att hon kan fånga i luften. Leken upprepas 100 gånger.
Jag måste gå ut och träna lite lydnad men ute blåser det kallt och regnar. Numera , med ålderns rätt, föredrar jag kvalitet framför kvantitet, så jag avstår.
För en stund sedan försvann ljuset i hela byn men återkom efter 10 minuter. Så himla mörkt det blir då.
Jag funderar lite på hundträningens gåtor och känner att jag är oerhört lyckligt lottad. Jag behöver nästan aldrig tänka på att Busa är motiverad till att träna. Hon säger aldrig nej utan bara kräver mer träning hela tiden. Att få göra ngt tillsammans med sin flock är tillräcklig motivation. Det innebär ju inte att man kan slå sig till ro men det är otroligt skönt att veta. Körde lite uppletande för ett tag sedan tillsammans med en kompis som tränat någon annan stans tidigare. Hon blev konfunderad och imponerad när jag körde Busa kanske i en kvart utan att lägga in retning eller annan belöning än glada tillrop då och då. Hon hade blivit lärd , eller i alla fall inte kört mer än 3 slag ungefär för att inte hundens motivations skulle tryta. Nu visade det sig att hennes hund tålde mycket mer än så och var lätt att motivera. Men synsättet måste komma någonstans ifrån och antagligen från en ägare av en svårmotiverad hund. Än en gång känner jag att jag är priviligerad.
All min träningsfilosofi har sin grund i att ha en högmotiverad hund. Inget konstigt med det, det vill väl alla. Men mallens självbelönande sätt att arbeta underlättar. Dock ska ett varningens finger upp. Styr in mallen på de aktiviteter du vill annars hittar den på egna. Ett exempel på detta är att jag varit lite för slarvig när jag gått en skogspromenad med Busa. Eftersom hon ganska snart på en runda blir uttråkad av att bara gå så letar hon upp en gren, helst ett helt träd och startar en kamp med det. Drar upp sig mer och mer. Slutar inte om jag inte kommenderar henne till det. Detta kan väl inte vara så farligt kan tyckas men man får sig ändå en tankeställare. Mallen skapar egna belöningssystem om man inte fyller deras krav på aktivitet. Det skulle innebära att om jag inte håller henne motiverad i t.e´x uppletandet så kommer hon att gå ut i rutan och döda träd istället. Nu har jag inga sådana problem men jag funderar i dessa banor sedan jag blev med malle. Det gäller , tror jag, att tänka efter före.
Sitter och klurar lite på problemlösning för en kompis som har fått strul i sitt spår. Elithund som slutat spåra. Jag lutar att det är ett motivationsproblem. Troligen har inte motivationen räckt när en störning dykt upp. att störningen eventuellt varit husse gör inte saken lättare. Ett visst inslag av överslagshandling kan jag också se . Någon form av konflikt har smugit sig in som gör att man får se en del underliga beteenden. Jag tänker försöka förändra hela bilden för hunden för att kunna lägga in en ny motiverare utan att hunden hamnar i sin återvändsgränd. Under veckan har hundens matte gjort en upptrampad ruta med godis i och ett godisspår som leder därifrån. Hunden har aldrig varit med om detta förrut, vilket jag hoppas gör att han inte kommer i konflikt eftersom han inte känner igen övningen. Vi gjorde ett i lördags som gick bra med mig i snöret. Hunden kan spåra det märktes. Får se hur det går på lördag. Jag har ännu en övning som jag tror ska lösa upp knuten. A och O är , tror jag, att hunden startar spårbeteende av sig själv och upplever hela situationen som positiv. Kan vi dessutom belöna rätt så tror jag vi är på rätt väg. Inga tvetydiga signaler och inga stressande synretningar. Jag älskar problemlösning. Skulle kännas som högsta vinsten om hans matte kan börja tävla igen.
Vi pratade också en del om noskvalster men antagligen finns det inte sådana problem eftersom han gör sitt uppletande alldeles perfekt. Man kan ju ändå behandla för att vara säker.
På lördag har matte en av sina arbetshelger så Busa och jag får rå om varandra alldeles själv. Blir en hel del uppletande. Det är härligt att bara komma ut.
Till sist: DET ÄR BARA DRYGT SEX VECKOR TILLS DET VÄNDER OCH BLIR LJUSARE IGEN
Lennart
Jag måste gå ut och träna lite lydnad men ute blåser det kallt och regnar. Numera , med ålderns rätt, föredrar jag kvalitet framför kvantitet, så jag avstår.
För en stund sedan försvann ljuset i hela byn men återkom efter 10 minuter. Så himla mörkt det blir då.
Jag funderar lite på hundträningens gåtor och känner att jag är oerhört lyckligt lottad. Jag behöver nästan aldrig tänka på att Busa är motiverad till att träna. Hon säger aldrig nej utan bara kräver mer träning hela tiden. Att få göra ngt tillsammans med sin flock är tillräcklig motivation. Det innebär ju inte att man kan slå sig till ro men det är otroligt skönt att veta. Körde lite uppletande för ett tag sedan tillsammans med en kompis som tränat någon annan stans tidigare. Hon blev konfunderad och imponerad när jag körde Busa kanske i en kvart utan att lägga in retning eller annan belöning än glada tillrop då och då. Hon hade blivit lärd , eller i alla fall inte kört mer än 3 slag ungefär för att inte hundens motivations skulle tryta. Nu visade det sig att hennes hund tålde mycket mer än så och var lätt att motivera. Men synsättet måste komma någonstans ifrån och antagligen från en ägare av en svårmotiverad hund. Än en gång känner jag att jag är priviligerad.
All min träningsfilosofi har sin grund i att ha en högmotiverad hund. Inget konstigt med det, det vill väl alla. Men mallens självbelönande sätt att arbeta underlättar. Dock ska ett varningens finger upp. Styr in mallen på de aktiviteter du vill annars hittar den på egna. Ett exempel på detta är att jag varit lite för slarvig när jag gått en skogspromenad med Busa. Eftersom hon ganska snart på en runda blir uttråkad av att bara gå så letar hon upp en gren, helst ett helt träd och startar en kamp med det. Drar upp sig mer och mer. Slutar inte om jag inte kommenderar henne till det. Detta kan väl inte vara så farligt kan tyckas men man får sig ändå en tankeställare. Mallen skapar egna belöningssystem om man inte fyller deras krav på aktivitet. Det skulle innebära att om jag inte håller henne motiverad i t.e´x uppletandet så kommer hon att gå ut i rutan och döda träd istället. Nu har jag inga sådana problem men jag funderar i dessa banor sedan jag blev med malle. Det gäller , tror jag, att tänka efter före.
Sitter och klurar lite på problemlösning för en kompis som har fått strul i sitt spår. Elithund som slutat spåra. Jag lutar att det är ett motivationsproblem. Troligen har inte motivationen räckt när en störning dykt upp. att störningen eventuellt varit husse gör inte saken lättare. Ett visst inslag av överslagshandling kan jag också se . Någon form av konflikt har smugit sig in som gör att man får se en del underliga beteenden. Jag tänker försöka förändra hela bilden för hunden för att kunna lägga in en ny motiverare utan att hunden hamnar i sin återvändsgränd. Under veckan har hundens matte gjort en upptrampad ruta med godis i och ett godisspår som leder därifrån. Hunden har aldrig varit med om detta förrut, vilket jag hoppas gör att han inte kommer i konflikt eftersom han inte känner igen övningen. Vi gjorde ett i lördags som gick bra med mig i snöret. Hunden kan spåra det märktes. Får se hur det går på lördag. Jag har ännu en övning som jag tror ska lösa upp knuten. A och O är , tror jag, att hunden startar spårbeteende av sig själv och upplever hela situationen som positiv. Kan vi dessutom belöna rätt så tror jag vi är på rätt väg. Inga tvetydiga signaler och inga stressande synretningar. Jag älskar problemlösning. Skulle kännas som högsta vinsten om hans matte kan börja tävla igen.
Vi pratade också en del om noskvalster men antagligen finns det inte sådana problem eftersom han gör sitt uppletande alldeles perfekt. Man kan ju ändå behandla för att vara säker.
På lördag har matte en av sina arbetshelger så Busa och jag får rå om varandra alldeles själv. Blir en hel del uppletande. Det är härligt att bara komma ut.
Till sist: DET ÄR BARA DRYGT SEX VECKOR TILLS DET VÄNDER OCH BLIR LJUSARE IGEN
Lennart