Mallekrafts B'Busa

Busa lyckades att övertala mig att försöka ”bli av med” appellklass nu i höst. Jag vill inte gärna tävla i rapport i appell eftersom det dels finns för få tävlingar och dels för få tävlande och de som tävlar är ofta inte färdiga så det blir en del strul. Jag väntar helst med debuten i rapport till lägre klass. Dessutom anser jag att det är viktigt att ha ett spår i grunden hos alla hundar.  Eftersom Busets löpning kommer mitt i säsongen dvs. omkring 20 okt så fanns det inte mycket att välja på. Vår anmälan gick till Landskrona, en klubb som jag tyckt gjort bra ifrån sig när jag tidigare tävlat där.

Vi var 14 spårhundar och 4 sökhundar (tror det var 4). Ett gigantiskt logistikproblem för en tävlingsledare. Hans lösning var att starta med platsliggning i 2 grupper. Jag drog startnummer 11 och förstod att väntan under dagen skulle bli lång. Tur man har rutin. Jag kände mig ganska säker på platsliggningen, möjligen skulle hon nosa lite på den nya miljön men hon ligger lugnt normalt. Vad händer då?? Jo, Busa gör en mallegrej. Hon upptäcker, och jag kan se att hon är förvånad, att hon plötsligt sitter upp. Tack o lov sitter hon kvar, lång i ansiktet. Vi får 8 i betyg.

Härefter blir det budföring. Det enda problem vi någonsin haft med detta är att hon tjuvar och gärna drar 5 sträckor med snygga sättande mellan. Jag ber mottagaren att kommendera sitt när hon kommit in för säkerhets skull. Och se det lyckas. Dubbel-10 i betyg. Hurra.

Ut till spåren, som ska läggas på en gigantisk stubbåker och där avstånden från bilarna till spåren blir mycket långa för vissa. Jag har lite tur och får ett spår ganska nära.

Logistiken, hur blev det med den??. Tidsschemat spricker, vilket innebär att vårt spår passerar timmen. Jag tycker det är bra för då blir det lite svårare och därmed mer koncentration. VAD JAG INTE RÄKNAT MED ÄR TIDEN I BILEN. Busa har efter budföringen legat i bilen ca 3 timmar när det är hennes tur att spåra. Häschandet beror inte bara på värmen utan hon har svårt att koppla av. Jag har försökt att ta ut henne i god tid och låta henne springa av sig en del stress, men hon har legat och laddat alldeles för mycket. Hade det varit en vanlig spårtävling så har man mycket större möjligheter att promenera hunden eller leka med den eller vad man nu gör. Vi stod 15 bilar mitt på en åker och allt runt om oss var spårmark.

Redan när vi går ner mot spårpåsläppet känner jag att hon kommer att göra en mallegrej till.

Varför får jag alltid rätt, jag ville ha fel här.

Vi går fram som vanligt till påsläppspunkten, hon har redan dragit in spåret i näsan på vägen dit och jag släpper på. 20 m i rapporthastighet därefter en 20 m bra spårande och sen måste benen flytta henne i en ring i linans längd för att sedan gå in och intensivt spåra vidare. Eftersom vi var så nära apporten missade hon naturligtvis den. Av gammal vana så tar jag upp den. Vinkeln tas väldigt bra trots den starka medvinden. Apport 2 överfalls och husse vrålar loss med panik i rösten. Nästa vinkel lika bra och sen en ny urladdning av benen och en ny runda. Avslutar med bra spårning och markering av slutet. Betyg 7. Vi är fortfarande med i matchen.

Ännu mer väntan och det är sen eftermiddag innan jag får göra lydnaden. Känner mig lite osäker om hon har kunnat koppla av men hon verkar faktiskt lite bättre. Värmer upp med lite snabb linförighet, korrigerar och belönar med bollen snabbt som en blixt och hon köper.

När jag gick in så kände jag mig faktiskt som en vinnare. Jag har länge varit ganska nöjd med lydnaden men man vet inte med en så här ung hund vad som händer på en tävlingsdag.

Vi lyckas göra en fantastisk lydnad med några småfel. Lägsta domarens medelbetyg i lydnadsmomenten är 8,8 inkl platsliggningen. Det får man vara stolt över.

 

Vi vann hela tävlingen och blev uppflyttade med 273 p.  

 

På vägen hem funderar jag mycket på missarna och halvvägs hem kommer jag på mig själv.

Jag har alltid som tävlingsstrategi haft att man ska koncentrera sig på det som blev bra och memorera den bilden för sig själv för att ta med till nästa tävling. Kom ihåg hur fantastiskt bra det kändes under lydnaden och hur bra det såg ut.

Det märks att man tappat rutinen lite men nu är jag på rätt spår igen. Resten av vägen, hela kvällen och från klockan 4 på morgonen dagen efter tänker jag på detta och njuter.

Nästa träning kommer jag att ta fram det som gick snett och träna på det, men inte förr.

Jag tror det är viktigt att fokusera på det positiva för att kunna tävla med gott resultat nästa gång och inte gräva ner sig i vad som gick dåligt. Så funkar i alla fall jag.

Nu håller vi med tävlingar för i år och siktar på rapport och kanske skydd lägre i april?

 

De 2 vinnarna

 

Ibland blir man hörsammad direkt.

För någon blogg sedan så gnällde jag på återväxten och att vi borde ta hand om yngre medlemmar. Vad jag inte skrev men tänkte var att jag tycker även att det finns ansvar hos de nya medlemmarna som vill förkovra sig inom bruks att vara lite aktiva själv. Det ställer naturligtvis krav på oss andra att vara positiva i dessa kontakter.

Jag blev bönhörd direkt. De senaste träningskvällarna i skyddsgruppen har en trevlig ung tjej med en Malle dykt upp. Här kan vi tala om aktiv och om intresse. Hon kör från Karlshamn till Malmö 2 gånger i veckan för att få hjälp med sin skyddsträning 15 mil enkel resa.

Det som gläder mig mycket är mottagandet hon fått . Man ställer upp i gruppen med råd och dåd, vilket redan gett resultat. Som vanligt figgar Glenn allt vad tygen håller för alla och envar.

Samtidigt som detta sker tar Lotta sig an en medlem med en besvärlig Riesen som lite gör som han vill. Den stackars föraren har fått alldeles fel instruktioner under flera år. Ett nytt krav- och belöningssystem håller Lotta på att bygga upp tillsammans med föraren. Tjejens kommentar var att hon som aldrig sett skyddet på nära håll var imponerad av hur glada och arbetsvilliga hundarna var tillsammans med att vi satte höga krav på absolut lydnad.  Det är inte annat än man blir stolt över sina träningskompisar.

 

Själv håller Busa och jag på att bygga upp munkorgsarbetet och det går verkligen framåt. Rejäla stötar och hyfsad lydnad efteråt. En större pollett på belöning i samband med att hon går in i ”fotläget” efter stöten var Glenns råd till mig. Det kommer inte att räcka med enbart kommandot i framtiden. Nu är det bara att nöta. Ärmarbetet har blivit en aning lidande av munkorgsarbetet så till vida att släppandet är lite segt eftersom Busa är mycket hög i drift trots att vi inte tar till något driftshöjande som spö/piskor. 110% gäller som vanligt när det gäller ”23 kg nitroglycerin”.

Spåret som har gått så bra ett tag tog en ny vändning sist. Jag har tänkt försöka ta appell innan löpet i slutet på oktober så jag var tvungen att testa ett regelrätt tävlingsspår. Vi tog oss runt, vi hade alla apporter men det gick i 200 km/h och hon slarvade eftersom det var alldeles för lätt. Tillbaka till beteendespår och så får vi hoppas att jag kan skramla ihop till en uppflyttning och inte mer.

 

Lennart

 

Igår körde vi igång rapportträningen på lite mer allvar. Dels försöker vi på framföring och i station vara så tävlingsmässiga som vi kan. Detta funkar mycket bra nu. Det enda vi måste skärpa upp är att det ligger ett ålderstiget psalmboksblad mellan en hundraprocentig start och en tjuvstart. MOTIVERAD sa mallen.
Den andra delen av vårt upplägg är att ha lite längre sträckor för att se om något händer med koncentrationen.
Vi hade ett perfekt tillfälle igår eftersom vi kunde se minst 300 m av sträckan som totalt var ca 800 m. Jag har ju insett att fröken är ganska snabb, åtminstone på 2-300 m men idag ville jag ha en mer exakt uppfattning så vi klockade Busa.
Resultat: hon springer hela sträckan med samma höga fart. Hon saktar inte in de sista metrarna utan i princip springer omkull oss när vi tar emot. Min idé har varit från början att avslutet vid mottagandet ska vara på "Mallevis" dvs fullbett i en trase eller annat. Jag har inte brytt mig om att hon ska uppleva att hon samlar ihop flocken, som vanligt är i rapport, eftersom jag anser hon har större motivationspotential i kampen. Nu har vi fått just det beteende vi vill ha, fullt ös. Nu är det så befäst att kamptrasan bara tas fram ibland. Tiden då, undrar någon. 23 kilo nitroglycerin förflyttar sig med ca 11 sek/ 100 m . Fantastiskt roligt men inte på något sätt avgörande i mina ögon. Hjärnan måste också vara med , vilket igentligen är minst lika viktigt eftersom tusen olika problem kan dyka upp under en sträcka.

Lennart