Mallekrafts B'Busa

Misslyckat eller bra resultat kan ibland vara svårt att skilja på. Jag tror att svaret finns i den känsla man bär med sig efteråt och inte den matematiska beräkning som gjorts av ens prestation.

Vi gjorde tävlingscomeback i rapport i helgen med ett resultat som inte kan glädja någon men ändå gick jag därifrån och var jätteglad.

De 2 första sträckorna gick som smort för Busa. Hon hade dessutom mycket bra tider. Redan på första skicket hade hon 10 sek tillgodo på elithundarna från B till första skytt. Hon gjorde dessutom en av de bästa framföringar som vi presterat. Vi fick t.o.m. beröm av domaren direkt efter skicket. Tyvärr hittade hon inte sitt ingångsspår vid tredje skicket eftersom hon kommit in lite fel. En väg korsade vid 50m-gränsen och där blev det lite för mycket för henne, så vi sprack. Ändå gick jag ifrån tävlingen med ett flin i ansiktet och flinet sitter kvar idag tisdag.

Busa gjorde bra framföringar hos oss båda, Hon varvade inte upp sig så mycket att det brast. Hon var ganska OK på stationerna (tack vare lite kattmat) och vi har kommit tillbaka till tävlingssituationen med livet i behåll.

Busa fick följaktligen följa med mig ut på D-station och därute visade hon hur känsliga Mallarna är. Hon kröp upp i mitt knä och slickade mig i ansiktet oavbrutet, olycklig över att hon inte fick springa och att hon upplevde att hela situationen var fel.

Nu gäller det att ta med sig den här känslan till nästa tävling.

Tävling förresten. 2 planerade tävlingar i rapport har ställts in p.g.a. för få deltagare, men va händer. Vi får försöka leta någon annan men de är lite svårt när Maj-Lis jobbar var 3:e helg, nog f... ligger tävlingen där.

Vi lånade tävlingssträckan och körde Kylie i appellklasslängd (500m+500m). Racerschnauzern ligger tyst och stilla på stationen. Vi har nu liggtider på 5 minuter. Hon springer sträckorna på, hör och häpna, ungefär samma tider som Busa, d.v.s.11 sek/100m. Om detta kommer att hålla på fullsträckor finns det ingen möjlighet att sia om men roligt är det.

Under påsken har vi haft ett eget träningsläger i Halen och jag har framför allt sysslat med lydnad. Busa har ju även här varvat upp så mycket att det kokt över. Hon har t.ex. rest sig upp när jag lämnat henne för inkallning. Vid värsta tillfället 7 gånger på rad trots tillsägelse. Det bara kokar över. Jag har under påsken fått fram ett bra sätt att förbereda henne för ett lydnadspass och det är att köra lydnad i minst en kvart först helt utan krav, blandat med lite lugnande beröm. Först därefter skruvar hon ner sig så att vi kan prata med varandra. Det går inte att leka med henne innan , med boll eller annat, det bara förvärrar. Det går absolut inte att lägga krav, korrigera, det bara förvärrar.

Sista passet gjorde hon momenten riktigt bra. Lite uppskruvad är hon fortfarande men det brister inte, hon håller ihop. Jag kan antagligen aldrig göra avkall på den långa uppvärmningen.

Till sist tack till de som hört av sig och oroat sig för min hälsa. Allt är under kontroll. Den nya medicineringen har börjat verka. Jag har kört GI i 2 veckor och tappat 4 kg, 12 kvar.

Under och efter tävlingen gick jag i rask takt bakom hundarna 5 km i skogsmark (ganska slätt) utan att bli döende. Det känns som om det är på rätt väg men spårandet får än så länge ske på slätmark.

Lennart

Ps. Jag är en av de 23000 personer som kan berätta för barnbarnen att jag var på MFF:s premiärmatch på nya stadion och fick se Bosse Larsson göra första avspark. Di blåe vann dessutom så nu har jag inte mer att uppleva.Ds

Jag har varit på min årliga kontroll hos medicinkvinnan. Denna gång med tråkiga värden. Min medicinering räcker inte utan en dubblering gjordes på studs. Dessutom fick jag ett ultimatum: Bli av med dina onödiga kilon annars riskerar du en hjärnblödning (som om det skulle finnas en sån att blöda i). Jag har därför lagt om kost och dryckesvanor och efter en vecka så har 2 kg försvunnit, 14 kvar.

I helgen var Busa och jag i Halmstad för att enkelt klara uppflyttning i spår. Det gick inte som vi tänkt.

Upptaget började i en skogsbacke och Busa gick spikrakt ut, mycket snyggt, stannade till när hon hittade spåret, bestämde riktning och 10:an var bärgad trodde jag. Säg den lycka som vara i evigt, min varade i några sekunder. Bakspår. Jag kallade på henne och vände henne men hon ville absolut kolla varifrån spåret kom, till slut gjorde hon som jag sa men antagligen var förtroendet skadat för hon fick inget ordentligt fäste. Jag förstod att vi missade de första 2 apporterna på detta. Efter halva spåret svartnade det plötsligt för mina ögon och jag fick kommendera Busa ligg. Jag la mig ner och spydde. När benen dessutom inte vill bära en pga syrebrist blir man rädd.

Efter 5 min klarnade det och jag bad Busa att spåra, min enda chans att komma tillbaka till bilen eftersom jag inte visste riktningen. Vi spårade ytterligare ca 400 m  och hade fått 3 apporter när jag fick stanna Busa igen för en ny omgång liggande. Efter 5 min kunde vi fullfölja och hittade slutet ute på ett kalhygge. Jag släppte Busa med sin boll och försökte gå ner för sluttningen ner till mottagaren 75 bort. Det var knappt jag orkade.

Bjuden på dricka kändes det bättre efter  en stund. Jag bröt så klart och vände hem.

Jag är nog i sämre skick än vad jag förstått så jag får nog lägga spårandet på hyllan, åtminstone ett tag. Helvetes skit!!!!! Det verkar som om Busa blir osäker när jag inte riktigt hänger med och börjar leta efter spåralternativ när jag hindrar henne att ta sig fram. Det blir en ond cirkel.

På söndagen roade jag oss med att testa ett litet sök. Busa har inte glömt, trots det var mycket länge sedan. Markering sitter men om vi ska tävla måste hon få in känslan för djupet igen. Slagen är varierande. Få se om det finns tid över att köra lite sök. Med skallhund kan man promenera lugnt och värdigt.

Vi gjorde ett uppletande som jag är mycket stolt över. Mycket raka slag, tar alla föremål. Gott om tid över. Dock lockar vissa sorters föremål fram tugg, som jag får ta i.

Eftersom matte jobbade hela helgen så fick jag lov att träna schnauzern. Maj-Lis har arbetat med avlämnandet den sista tiden och det såg riktigt bra ut igår. Näsan är påkopplad och tempot är bra. Uppletandet är på G. Vi fortsätter att traggla grundövningar. Målet är att få en hund, precis som Busa, som letar med glädje mer än de fem minuter tävling kräver . Målet är att hon inte ska behöva hitta föremål för att vara nöjd. Arbetet att avsöka ett område ska belönas så bra att hunden finner glädje i detta är min teori.

Kylie spårade och fick med sig alla apporter. Vi har lite för långt mellan träningstillfällena eftersom huvudvikten ligger på rapporten. För tillfället kan en kvittrande fågel få henne att avbryta, men hon startar självmant när hon kollat färdigt. Hon är lite smågnällig och klänger på en nu när det gått 2 månader från löp. Jag är än så länge mycket nöjd med henne och förbluffas av en riesenschnauzer som är samarbetsvillig.

Lennart