Mallekrafts B'Busa

Sökträningen går vidare. Vi har först koncentrerat oss på att få Busa ut på tillräckligt djup och det funkar nu riktigt bra. Med fanatisk precision har jag tvingat figgarna att ligga på 60 m. Nästa steg, som vi just nu håller på med är att få henne att slå framåt i rutan. Vid sista träningen funkade detta mycket bra. Jag lägger figgen lite överdrivet långt fram i rutan så att Busa måste verkligen byta riktning för att få napp. Ett par träningstillfällen till sen kommer jag att varva med tomslag och då själv förflytta mig i överdrivet stora sträckor på stigen så att det blir framåtslag även här. Fördelen med Busa att hon går att stoppa när hon går fel och hon blir inte låg av detta utan sticker glatt ut igen och igen.

Min dilemma just nu är att få balans i belöningssystemet. Om figgen belönar med kamp så är motivationen i topp men Busa , sin vana trogen, överladdar så att hon inte har ork att skälla efter ett tag. Hon ger mer än allt på de första slagen och har inte tillstymmelse till att hushålla med energin. Hon måste lära sig att vara lagom, vilket i hennes värld inte finns.

Om vi dämpar belöningen genom att jag kommer fram och står för belöningen så börjar hon tappa lite koncentration på figgen. Godis är i denna situation ganska ointressant för henne. Här måste jag hitta en balans. Min förhoppning ligger i att när hon får mer erfarenhet så spar hon på krutet. Hon behöver få en vana att jobba under längre tid. Jag misstänker att när tomslagen funkar behöver Busa köras i flera hundra meter och kanske bara en figge på slutet för att ha minnesbild av att söket består av ett rejält letande innan napp. För att enbart på tävling möta flera markeringar Jag har haft samma situation i uppletandet och det har landat ganska bra till slut. Här ska hon trots allt bara hålla i 5 minuter så jämförelsen haltar lite.

Sök är komplicerat om man strävar efter att få ett jämt flyt i hela rutan.

Lennnart

Busa och jag har timeout men det suger att få berätta om sommaren för er.
Vi har varit på mallekraftläger och riesenläger.
Under sommaren har vi verkligen försökt att få Busa till att funka i lydnaden och jag tror jag är på rätt väg. De flesta moment funkar tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd. Hennes otroliga kamplust svämmar ibland över framför allt i apporteringar. Hon kan kasta och skaka tungapporten, hon kan springa på metallen så att den hoppar iväg. Jag kör all apportering mot en vägg så att Busa lär sig att sakta ner lite. Ibland funkar det men ibland far hon in i väggen. När apportering är på gång är hon fullständigt blockerad. Lite sans skulle sitta fint.
Platsliggning har blivit en stöttesten igen. Om hon inte laddat över kan hon ligga hur länge som helst och med vilka störningar som helst men om hon stressat upp sig i bilen så kan vad som helst hända. Jag försöker att lägga henne varje dag för att få in ett mönster. Ensam funkar det utmärkt men när det liknar tävling kan vad som helst hända. Framöver ska vi använda korkskruvmodellen när vi är flera hundar.

Efter två års uppehåll har vi dammat av söket. Busa har en fantastik markering och ett stort figurantintresse, men ibland svämmar det över och hon är så uppkörd att skallet fastnar i halsen. Vi försöker få henne att inte ge allt i de första slagen utan spara sig så att det finns kraft kvar att arbeta och markera. Hon går aldrig ner sig hur mycket jag än skickar, hellre tuppar hon av än ger sig.
På mallelägret koncentrerade vi oss på att få tillräckligt djup i slagen och det har funkat utmärkt. 60 m sittter bra för det mesta. Nu hemma har vi börjat att försöka skapa ett sökmönster med framåtslag genom att skicka buset ca 40 m "innan" figgen så att hon får vinst genom att vika av framåt i rutan. Mycket tragglande kommer att krävas. Hon vill gärna gå tillbaka och kolla gamla legan. Hon gör en del av tomslagen riktigt bra. Det är mycket viktigt att jag samlar ihop henne på stigen och inte skickar förrän hon har hjärnan på plats. Sköter jag mitt så sköter hon sitt.
Jag har tränat med poliser förr och är alltid stum av beundran över hur Garbo söker och på lägret fick jag förmånen att träna med en annan polishund Pelle som arbetade likadant . 4-500 m sökruta med en figge på slutet är en baggis för dessa hundar. Vad är det för begränsning vi SBK:are lägger?
På riesenlägret fick Busa vila förutom vid ett tillfälle då jag tyckte jag skulle stila lite med hennes uppletande. Hon är blixtsnabb men har näsan med sig så jag gick in och gjorde 4 föremål på 3 minuter framför alla skäggen. Elakt jag vet.
Kylie fick träna ihop med 8 andra svartskallar vilket var en jätteavancering för hennes del. Hon är van vid en eller två andra hundar. Liggetiderna blev upp till 45 minuter för henne och hon chockade mig med att ändå klara sina sträckor. Som längst har hon klarat 600+200+100. Riktigt bra och lite mer avancerat än vad vi har tänkt ligga på just nu. I motsats till mallen så ligger hon tyst och väntar på sin tur. Hon har t.o.m somnat på stationen. Det ända som jag ser som en utvecklingspotential är hennes sätt att ta förlängningar. Har någon hund innan henne dragit ut spåret så följer hon detta och inte kärnan. Det måste vi ta tag i En del sorteringsövningar är planerade för att få henne att följa husses spår och ingen annans. Lite har det med oerfarenheten att göra. Hon är bara 15 mån.

Det ser ut som om hon kommer att bli en riesen med raka slag i uppletandet och detta är inte helt vanligt.

Riesenlägret är en unik händelse i hundvärlden, förmodligen det största läger överhuvudtaget. runt 300 deltagare. Dock verkar det som om det flesta bara tränar när de är på läger. En del riktigt bra hundar har jag träffat och flera av dem var Kylies syskon..
Själv har jag bytt  ut mina kläder storlek 56 och XXL till 50 och L. Drygt 10 kg har tappats och jag kan nu springa en km utan att dö. Härligt. 5 återstår.
På riesenlägret fanns det en klättervägg som man fick klättra i med hjälp av instruktörer. Anmälan gick till så att man skrev upp sig på en lista. På listan stod det Kalle 10 år, Emma 13 år, Stickan 12 år osv. Sist stod det Maj-Lis 57. Och som hon klättrade. Det har varit en önskan i flera år att få klättra på vägg så nu blev det slag i saken. Höjden var som ett trevåningshus och som ni kan se på bilden så kom hon ända upp. Själv får jag handsvett bara genom att skriva om det här.

Vi ses och hörs

Lennart