Nerläggning av bloggen
Blogg-Busa summering
Jag tänker avsluta mitt bloggande då jag inte riktigt känner inspiration att skriva längre och eftersom det startade med att försöka förmedla för er hur det är att ha en malle så ska jag försöka summera mitt malleliv.
Mia och Glenn skriver livfullt om vådan av att ha malle. Strängt taget avråder de för att skaffa malle. Jag har lyssnat mycket noga på dem och trott att jag förstått men inser att jag skulle behövt lite till för att verkligen ska förstå vad de menar.
Jag har haft hund i hela livet och tränat flera olika raser i samtliga bruksgrenar och haft förmånen att lära av de absolut bästa. Jag är säkert en god medelmåtta i hundvärlden. Med detta i ryggen så kändes det tryggt att skaffa malle. Här begick jag mitt första misstag. Jag var förberedd på att hon skulle slita sönder hemmet så jag la ner en del tid på träning av att vara hemma. Bur införskaffades och i dag med facit i hand så har vi en fantastiskt trevlig hund som inte syns när den är hemma. Hon vaktar lagom och har visat att hon kan ta i om någon obehörig tittar in på tomten. Väl inne och med husses godkännande blir besökare vänligt hälsade på och accepterade. Hon är fantastisk mot alla i familjen och speciellt vårt barnbarn. Främmande människor är ointressanta om man inte kan kampa med dem.
Andra hundar är hon ganska neutral mot om de inte, som grannens pudlar, skäller på oss. Då vill hon döda. I koppel kan jag styra henne men är hon lös så går proppen ur och inget kan rädda pudlarna.
Mitt andra misstag var att inte lägga mer tid på passivitetsövningar innan jag började träna moment. Jag har aldrig lagt så mycket tid på passivitet med någon hund som jag gjort med Busa, men detta har inte räckt. I ett halvår åkte vi ut flera gånger i veckan, bildade station, fikade och åkte hem igen.
Mitt tredje misstag var att tro att jag har energi till att verkligen träna varje dag året runt. Om inte Busa får denna dos så är förväntningsproblematiken oöverstiglig. Först visade det sig i rapporten där hon laddade i sönder hjärnan så att hon inte kunde fullfölja utan vände på sträckorna. Vi har gjort allt som finns att göra men inget har hjälpt.
I lydnadsdelen uppstod problemen så fort apportering startade. Kampjävulen slog till.
Problemet med mallen är att när man startar inlärningen så gör den rätt direkt om övningen är riktigt upplagd. Man vaggas in i säkerhet och kör bara på. Under resan så bygger hon förväntningar som i Busas fall inte går att lösa. I vart fall så kan inte jag.
Mitt fjärde misstag var att inte dra slutsats av en liten händelse vid MH-testen. När vi ska göra lilla bytet så drar Busa iväg så fort hon någonsin kan men inte efter bytet utan tillbaka till platsen för första momentet och kastar sig efter trasan som använts där. Den dödas och hon kommer motvilligt på inkallning. Ganska lustig situation tyckte jag då och förstod inte direkt att detta var första gången hon tydligt visade den låsning i kamp som sedan förstört lydnadsdelen för mig. Hon kan inte släppa en minnesbild där kamp ingått. Hade jag förstått så hade jag kanske kunnat rädda det hela i unga år, eller bestämt mig för återlämning. Som det nu blev fortsatte jag som vanligt och fick fler och fler kamplåsningar vid olika situationer. Kommer jag ut i skogen drar hon järnet och letar upp något att kampa med. Jag har de senaste 3 åren försökt stoppa beteendet men det räcker jag vänder ryggen till så är hon någonstans och kampar med ett träd. Det försvinner inte.
När vi kommer till en appellplan så tar det några minuter innan hon hittat en tungapport eller liknande som hon lägger på minnet. Under tiden vi tränar ökar stressen och så fort jag släpper lite på uppmärksamheten drar hon dit och börjar kampa. Hon är mycket stressad i dessa situationer. Även här har jag gjort vad jag kunnat för att stoppa men låsningen är total. Jag tycker att jag har ledarskap på henne men det räcker inte. Här är min femte miss att jag inte kunnat få in total kontroll. Och tro mig jag har verkligen försökt allt, men jag räcker inte till.
Till detta ska läggas att Busa verkligen vill vara till lags och mår inte bra av konflikterna som uppstår, men när driften slår på så finns det ingen kontakt. Jag är övertygad om att en förare som haft möjlighet att stimulera henne både fysiskt och psykiskt dagligen kanske hade fått ett annat resultat. Och då ska man veta att jag är en normal SBK:are och ingen sällskapshundsägare.
Jag tror att jag vågar påstå att Busa är i många delar lite mer än de flesta mallar, intensiteten är en av de högsta jag sett vilket är underbart om man kan kontrollera det.
Summa summarum
Köp gärna malle det är den bästa bland bruksraserna.
Var säker på att du kan fylla de krav den sätter på dig som förare. Gör inga undantag. Om du tvekar, ta en annan ras.
Försök att med uppfödarens hjälp kartlägga valparna för att kunna välja rätt individ.
Kartlägg dig själv, var ärlig. Är du en malleförare? De bästa malleförare jag känner är helt uppfyllda av sin hund och lägger all tid på den. De är proffs ut i fingerspetsarna och hund är prioritet ett.
Det finns naturligtvis olika individer, se till att den passar dig.
Lennart