Sommaren är våt
Nyss hemkommen från 4 veckors husvagnssemester innefattande ett MH och ett SM samt en liten spårtävling. Det jag kommer ihåg bäst är regnet. Husvagnen blir väldigt trång när det regnar och det finns två hundar i familjen. SKITIGT blir det också. Tack o lov för att OS gick annars hade vi väl tagit livet av varandra efter 32 års äktenskap. Trots detta så var det en härlig semester för mig med en del böcker lästa. Jag känner ingen stress längre och sover bra. Är inte bekymrad för att börja jobba trots att jag vet att det är ett övermäktigt tryck på jobbet.
Vi startade semestern med att lägga oss i de Småländska skogarna för att tjuvträna lite i skogsmark med blåbärsris. Både Busa och Kylie spårade jättefint där så det var med tillförsikt jag körde till Sävsjö brukshundklubb för att göra spårdebut i lkl. Jag har hållit igen spårandet för att satsa på rapporten dels för att jag inte helt är nöjd med Busas spårande, men ska jag vara ärlig så spårade hon otroligt bra jämnfört med andra. Den andra anledningen till att jag hållit igen är att jag inte riktigt klarar av själv att hänga med i svår terräng numera. Vårt spårande ser därför lite roligt ut. Påsläppet går i 200 med näsan i backen och trots hastigheten så missar hon inte första vinkeln utan tar den direkt. Betyg 10. 25 m därefter ligger första apporten. Busa klipper den (för hon kan bara inte låta bli) och lägger sig ner, släpper på mitt kommando (inga märke), blir liggande och glor på husse som sjunker ner och lägger sig vid sidan om henne. Vänta bara lite så husse slutar att frusta, fräsa, flåsa och stånka försöker jag viska fram. Man skulle kunna tro att vi sprungit men det har vi inte. Rask promenad är tempot dvs 30% av den fart hon har vid rapportförlängningarna. Jag har gjort allt som finns att göra för att få ner tempot men så här får det bli.
Vi tar oss runt och husse ligger ner vid varje apport och tuggar fradga. Jag är mycket nöjd förutom vid ett ställe där hon är yvig i en vinkel som ligger på en gammal röjväg i skogen. Jag förstår att hon missar apporten som ligger efter vinkeln. Vi når i mål på 12 minuter som jag tycker är minst 5 minuter för snabbt men med betyg 9 klarar vi uppflyttningskravet , så jag är nöjd.
På appellplan gör Busa en fantastisk budföring, full fart, inte minsta reaktion på skotten, kastar sig in hos hjälpföraren, låter sig klappas och gör samma repa tillbaka, betyg 0. Fanskapet tjuvstartade.
Lydnaden var OK men inte mer. Hon låg ca 1 p i varje moment lägre än normalt. Uppflyttning blev det och en andra plats.
Veckan därpå åkte vi till Lilla Edet för att titta på Gunnar och Annelis (kennel Ekhöjden) första kulls MH. Jag har en gång varit testledare (numera avauktoriserad) för korningar och MH här i Skåne i AFRS och därför sett ett hundratal Riesen testas. Riesen har generellt lite dåligt gripande i lilla bytet och som jag mindes lite sisådär i dådkraften, en del omriktingar och låsningar vilket på den tiden gjorde att de oftast hade +1 på nerver. I Ekhöjdens kull förekom det en hund som grep bytet direkt och jag såg i princip inga överslagshandlingar. Ett jämt och bra resultat med riesenmått mätt. Däremot går det inte att jämföra med en kull bruksmallar. Vägen dit är lång och ska inte heller uppnås. Det ska finnas skillnader mellan raserna. Gunnar, som säkert många av er känner har otroliga ambitioner och uttryckte sig kring resultatet att han ville ha lite mer av allt. När han sansat sig förstår han nog att de är på rätt väg. Nästa år ska vi testa Kylie och då får vi se om den kullen är bättre.
Jag hade inte tänkt att åka till SM för jag är inte ett dugg intresserad av att se lydnadsdelen inom bruks men Maj-Lis övertalade mig. Tyvärr, jag tycker det är tråkigt att se en efter en gå runt och göra samma sak. Roligt är däremot allt fältarbete, Årets uppletanderuta var i en backe och de flesta hade väldigt svårt.
På lördagen masade vi oss upp för att köra ut och titta på rapporten. 1996 var jag själv tävlingsledare för rapporten i Malmö. Vi la ett helt års planerande på att lägga sträckan så att publiken skulle kunna se en hel del. I Västerås såg man hunden i gluggarna mellan träden de första 25 m. Följden av detta var att det var mycket få på plats.
Jag menar att vanliga tävlingar kan man köra i mörkaste djungeln men SM ska man tänka på publik. Det är så vi kanske kan få nya ekipage som blir intresserade. Tidsredivisningen i skogen var bra.
Mitt bestående minne är när Busas bror Blacknecks A´Best vinner skyddet som första malle någonsin. Yees.
Vi startade semestern med att lägga oss i de Småländska skogarna för att tjuvträna lite i skogsmark med blåbärsris. Både Busa och Kylie spårade jättefint där så det var med tillförsikt jag körde till Sävsjö brukshundklubb för att göra spårdebut i lkl. Jag har hållit igen spårandet för att satsa på rapporten dels för att jag inte helt är nöjd med Busas spårande, men ska jag vara ärlig så spårade hon otroligt bra jämnfört med andra. Den andra anledningen till att jag hållit igen är att jag inte riktigt klarar av själv att hänga med i svår terräng numera. Vårt spårande ser därför lite roligt ut. Påsläppet går i 200 med näsan i backen och trots hastigheten så missar hon inte första vinkeln utan tar den direkt. Betyg 10. 25 m därefter ligger första apporten. Busa klipper den (för hon kan bara inte låta bli) och lägger sig ner, släpper på mitt kommando (inga märke), blir liggande och glor på husse som sjunker ner och lägger sig vid sidan om henne. Vänta bara lite så husse slutar att frusta, fräsa, flåsa och stånka försöker jag viska fram. Man skulle kunna tro att vi sprungit men det har vi inte. Rask promenad är tempot dvs 30% av den fart hon har vid rapportförlängningarna. Jag har gjort allt som finns att göra för att få ner tempot men så här får det bli.
Vi tar oss runt och husse ligger ner vid varje apport och tuggar fradga. Jag är mycket nöjd förutom vid ett ställe där hon är yvig i en vinkel som ligger på en gammal röjväg i skogen. Jag förstår att hon missar apporten som ligger efter vinkeln. Vi når i mål på 12 minuter som jag tycker är minst 5 minuter för snabbt men med betyg 9 klarar vi uppflyttningskravet , så jag är nöjd.
På appellplan gör Busa en fantastisk budföring, full fart, inte minsta reaktion på skotten, kastar sig in hos hjälpföraren, låter sig klappas och gör samma repa tillbaka, betyg 0. Fanskapet tjuvstartade.
Lydnaden var OK men inte mer. Hon låg ca 1 p i varje moment lägre än normalt. Uppflyttning blev det och en andra plats.
Veckan därpå åkte vi till Lilla Edet för att titta på Gunnar och Annelis (kennel Ekhöjden) första kulls MH. Jag har en gång varit testledare (numera avauktoriserad) för korningar och MH här i Skåne i AFRS och därför sett ett hundratal Riesen testas. Riesen har generellt lite dåligt gripande i lilla bytet och som jag mindes lite sisådär i dådkraften, en del omriktingar och låsningar vilket på den tiden gjorde att de oftast hade +1 på nerver. I Ekhöjdens kull förekom det en hund som grep bytet direkt och jag såg i princip inga överslagshandlingar. Ett jämt och bra resultat med riesenmått mätt. Däremot går det inte att jämföra med en kull bruksmallar. Vägen dit är lång och ska inte heller uppnås. Det ska finnas skillnader mellan raserna. Gunnar, som säkert många av er känner har otroliga ambitioner och uttryckte sig kring resultatet att han ville ha lite mer av allt. När han sansat sig förstår han nog att de är på rätt väg. Nästa år ska vi testa Kylie och då får vi se om den kullen är bättre.
Jag hade inte tänkt att åka till SM för jag är inte ett dugg intresserad av att se lydnadsdelen inom bruks men Maj-Lis övertalade mig. Tyvärr, jag tycker det är tråkigt att se en efter en gå runt och göra samma sak. Roligt är däremot allt fältarbete, Årets uppletanderuta var i en backe och de flesta hade väldigt svårt.
På lördagen masade vi oss upp för att köra ut och titta på rapporten. 1996 var jag själv tävlingsledare för rapporten i Malmö. Vi la ett helt års planerande på att lägga sträckan så att publiken skulle kunna se en hel del. I Västerås såg man hunden i gluggarna mellan träden de första 25 m. Följden av detta var att det var mycket få på plats.
Jag menar att vanliga tävlingar kan man köra i mörkaste djungeln men SM ska man tänka på publik. Det är så vi kanske kan få nya ekipage som blir intresserade. Tidsredivisningen i skogen var bra.
Mitt bestående minne är när Busas bror Blacknecks A´Best vinner skyddet som första malle någonsin. Yees.
Kommentarer
Trackback