Glädje och Sorg
Vi har precis kommit hem från lite spårträning, allt gick jättebra. Igår hade vi lite övertändning i rapporten men det slutade bra.
Jag fick ett mail fråm en kompis som har en av våra valpar efter min gamla hund Axxa. Axxa var mitt allt och jag hade bestämt mig för att inte ha fler hundar när hon gick bort. Ingen kunde ta hennes plats. Trots detta så blev det en ny i form av en malle, vilket jag aldrig kommer att ångra. Axxa kommer alltid att ha en plats hos mig.
Axxas valp Woox som ägdes av en god vän till mig arbetade som väktarhund. Jag menar verkligen arbetade. Matte är en trevlig pratglad tjej som säkert kan prata ner vem som helst, fråga hennes man. Woox satte fast flera tjuvar under sin tid och vek aldrig från mattes sida. Inte ens husse kunde komma nära om inte Woox ville.
Hur nära man kommer en sådan hund som skyddar en med sitt liv kan vi andra inte förstå. Pernilla och Woox var ett team som ingen kunde splittra. Att arbeta ensam tillsammans med sin hund i verkliga situationer är något som vi SBK:are aldrig kommer i närheten av. Man litar fullständigt på varandra och viker aldrig från varandras sida oavsett vad som sker.
Trots denna bindning visade Pernilla ett oerhört stort hjärta utan att tänka på sig själv och hjälpte Woox när han som tioåring inte orkade längre.
När vi skaffar valpen så måste vi redan då besluta oss om att den aldrig ska få lida utan en avlivning ska ske när hunden inte kan vara hund längre. Ett fruktansvärt svårt beslut som jag själv tagit några gånger. Vi måste släppa vårt eget ego och bara tänka på hundens bästa. Otroligt svårt då man vill ha sin bästa vän nära sig så länge som möjligt. Hur svårt är det då inte att ta beslutet med en hund som varit beredd att offra sitt liv för en. Jag böjer mig i vördnad för Pernilla och önskar henne lycka till med nästa hund. Det finns en framtid och minnet av Woox finns där.
Vi känner med dig och i framtiden kommer du att förstå vilket fint beslut du tagit.
Lennart, Busa och alla de hundar som passerat hos oss
Jag fick ett mail fråm en kompis som har en av våra valpar efter min gamla hund Axxa. Axxa var mitt allt och jag hade bestämt mig för att inte ha fler hundar när hon gick bort. Ingen kunde ta hennes plats. Trots detta så blev det en ny i form av en malle, vilket jag aldrig kommer att ångra. Axxa kommer alltid att ha en plats hos mig.
Axxas valp Woox som ägdes av en god vän till mig arbetade som väktarhund. Jag menar verkligen arbetade. Matte är en trevlig pratglad tjej som säkert kan prata ner vem som helst, fråga hennes man. Woox satte fast flera tjuvar under sin tid och vek aldrig från mattes sida. Inte ens husse kunde komma nära om inte Woox ville.
Hur nära man kommer en sådan hund som skyddar en med sitt liv kan vi andra inte förstå. Pernilla och Woox var ett team som ingen kunde splittra. Att arbeta ensam tillsammans med sin hund i verkliga situationer är något som vi SBK:are aldrig kommer i närheten av. Man litar fullständigt på varandra och viker aldrig från varandras sida oavsett vad som sker.
Trots denna bindning visade Pernilla ett oerhört stort hjärta utan att tänka på sig själv och hjälpte Woox när han som tioåring inte orkade längre.
När vi skaffar valpen så måste vi redan då besluta oss om att den aldrig ska få lida utan en avlivning ska ske när hunden inte kan vara hund längre. Ett fruktansvärt svårt beslut som jag själv tagit några gånger. Vi måste släppa vårt eget ego och bara tänka på hundens bästa. Otroligt svårt då man vill ha sin bästa vän nära sig så länge som möjligt. Hur svårt är det då inte att ta beslutet med en hund som varit beredd att offra sitt liv för en. Jag böjer mig i vördnad för Pernilla och önskar henne lycka till med nästa hund. Det finns en framtid och minnet av Woox finns där.
Vi känner med dig och i framtiden kommer du att förstå vilket fint beslut du tagit.
Lennart, Busa och alla de hundar som passerat hos oss
Kommentarer
Postat av: Jeanette
Strongt gjort av matte! Fasar för den dagen man måste ta det beslutet, för det är då man måste bevisa hur osjälvisk man kan vara... Hoppas jag har många år kvar med mina älsklingar.
Trackback