Lycka

Ni har säkert alla någon gång åkt hem från träningen och upptäckt att ni har ett fånigt leende i ansiktet. Känslan finns i hela kroppen och man vill bara berätta för någon hur träningen var. Idag var det en sådan dag. På väg hem i bilen så asgarvade jag utan anledning och log alla 5 milen hem från markerna. Vad hade hänt??
Jo, jag hade bestämt träff med en träningskompis som precis har börjat med spårövningar. Jag har i ett mycket svagt ögonblick lovat att hjälpa till. Ett fantastiskt förtroende som jag tar på största alvar. För att övningarna ska fortsätta över sommaren har jag gjort en liten träningsplan som dom kan följa. Den blev uppskattad.
Första spåret för Chiwas, som han heter, gick bra. Då blir man lite glad. I min plan fanns också att Christina skulle följa med och se Busa spåra.  Busa har inte spårat på ett tag och då brukar det bli slarv, men jag ville ändå att Christina skulle ha med sig en målbild till sina egna övningar under sommaren.
Vi la ut ett slingrande spår med enbart 4 apporter och ca 1000 m långt. 2 timmar gammalt för att inte få för mycket vittring.
Upptaget är klockrent vackert, lagom tempo, låg näsa och spårande i kärnan. Vi passerar ett viltstråk som jag sett rådjur passera tidigare i. Busa kontrollerar viltet med att bara vrida på huvudet och sedan spåra vidare. Strax därefter slingrar spåret sig skarpt till vänster men det bekommer inte Buset ngt utan hon bara ligger i. När vi kommit 200 m så ligger det en dold apport. Jag hade tänkt att testa passiv markering eftersom hon är kraftigt på hugget på apporterna. Klumpige husse hinner inte med utan hon lyfter apporten men släpper direkt och lägger sig blixtstilla. Vackert. Nästa apport funkar bättre och hon utarbetar hela spåret utan några som helst tappt eller andra klurigheter. Alla apporter funna. Det är då hela den fantastiska känslan infinner sig och jag kommer ihåg varför jag alltid har tyckt spåret har något zenbuddistiskt över sig. Total närvaro av både hund och förare. Helst utlämnad till hundens förmåga. Alla tankar är bara koncentrerade på vad vi tillsammans gör, inget annat. Detta är höjden av lycka och kanske den vackraste bild jag själv kan tänka mig. De går inte att beskriva utan måste upplevas.
Jag ska nu ta mig en funderare på om jag ska fullfölja passivmarkeringstanken eller bara va på hugget med mitt losskommando. Få se.
Chiwas andra spår gick lika bra så vi är alla nöjda och jag smilar som sagt hela vägen hem. Nu när klockan nästan är 21 så sitter känslan kvar och jag fnissar lite för mig själv medan jag skriver det här. I morgon nya spår.

Lennart

Kommentarer
Postat av: Mariana

Lycka!
...och något annat behövs inte sägas...

2006-06-19 @ 10:29:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback