Mallekrafts B'Busa

Vi har varit och försökt oss på en spårtävling med blandat resultat. Förutsättningarna var inte de bästa men det var roligt att testa Busas kapacitet.

Hela dagen stormade det och regnade, spåren var lagda på fält med lite blandat underlag. Det är säkert mer än tio år sedan jag tävlat just på denna klubb men jag kom ihåg att man gärna går över gärdsgårdarna in på nästa fält. Med det i minnet började tävlingen.

Busa är ovanligt lite uppstressad till min glädje så jag känner mig ganska säker när vi går fram till upptagsrutan. Som vanligt rusar hon ut i ganska hög fart men näsan är påkopplad och hon tar upp spåret direkt. Jag är mycket nöjd och betyget blir 10. Av dem som kom runt sina spår verkade som om det bara är Busa som har fullt på upptaget.

Spåret följer hon bra med låg näsa och första apporten som är osynlig tar hon ganska snart. Vi samlar på oss ett par pinnar till och Busa spårar över gärdsgården (va det jag sa). Jag kommenderar henne att ligga så att jag kan klättra över. När hon släpps på igen så märker jag att hon har tappt ett tag men får tag i spåret när vi kommit ut en bit på detta fält. Som det visar sig sen har vi missat en vinkel och därmed 2 apporter som låg på de benen. Den starka vinden gjorde att Busa fick upp spåret på fel ställe. Vinkeln var direkt till vänster när man kom ner från stenhögen. Det hela slutar i betyg 8 och jag är ganska nöjd eftersom det bara är hälften av hundarna som tagit sig runt och ingen har fullt.

Uppletandet går också ganska bra, fyra slag, fyra föremål. Ovanligt mycket tugg betyg 8.

Innan lunch platsliggning och det regnar och blåser fortfarande. Hundarna runt om Busa sätter sig och en av dem lämnar platsen. När tiden är ute går vi fram runt huset och plötsligt står Busa vid mina fötter. Va hände frågar jag tl. När det var mindre än tjugo sekunder kvar blev regnet för mycket och hon satte sig upp, skakade sig och upptäckte plötsligt att något var fel, började leta efter husse, betyg 0. Jag bröt men åkte hem ganska nöjd ändå.

Rapporten följer min plan, men jag var mycket sugen på att bryta den och låta henne springa med de andra hundarna i träningsgänget. Vi hade ny mark i helgen och det är alltid roligt med nytt. Jag fick tvinga mig att fullfölja planen. Busa fick vara med på A-stationen, det blev en mycket lång liggetid som hon klarade bra. När de andra hade sprungit så gjorde jag en vanlig framföring med nerräkning och allt men inget spring. Maj-Lis gjorde likadant en stund senare och det verkar som om Busa nu börjar vänja sig vid att det händer olika saker på stationerna numera.

Vi passade på att träna Kylie i stationsuppträdande och det gick ganska bra trots hennes ålder. Första gången med så mycket hundar som hon gärna vill prata med.

Efter fikat satte vi ut ett gäng och en hund på halva sträckan. Busa var tvungen att passera tätt för att komma fram.

På första skicket saktade hon in men passerade utan problem. Vid sista skicket körde hon på för fullt och så nära att någon trodde att hon skulle springa på dem.

Mer störningar är planerade och planen ska fullföljas. Nu behöver vi öka lite på kraven i framföringen och dessutom ha längre sträckor.

må väl i höstmörkret

Lennart

Under lägret har vi mest tränat spår och fokus har varit på Kylie och hennes syskon. Det har gått bra t.o.m. mycket bra. Lakritstrollet spårar lugn och koncentrerat och markerar i regel apporten vi lagt i slutet. Dessutom gör hon väldigt raka slag i uppletandet och har ett mycket bra tempo. Lite si och så med avlämnandet men vi har bara börjat.

Varierad nivå på valparna beroende på hur mycket man har tränat innan. Jag kan delvis känna en viss oro över hur långt man på  kommit med en 5 månaders valp. Varför denna brådska. Tävla behöver man inte göra på ettårsdagen. Själv vill jag hellre lägga en polett på spåret, relationen till valpen , uppfostran i vardagen och därefter starta ett långvarit tränande av position. Momenten får vänta.

Lägret genomfördes med Tidaholms brukshundsklubb som utgångspunkt. Fantastisk fin stuga med en beklämmande utsikt rakt in på Tidaholmsanstalten. Man får sig en tankeställare när man ser säkerheten där. Vi fick inte ens lämna klubben utan att bommen över vägen var låst trots att klubben ligger ett par hundra meter från anstalten. Säkerhet mot flyktbilar.

Ett välorganiserat läger med trevliga deltagare till en rimlig kostnad. Kan bli ännu roligare nästa år när valparna vuxit upp.

Vi passade på att köra Busa i en kort rapportsträcka tillsammans med systerdottern Chili.

För att störa hundarna hade vi satt en person ute på sträckan så att vi kunde se vad som hände. Inga reaktion över huvudtaget på någon hundarna. Otroligt snabba tider på båda. Chili helt överlägsen på stationen. Busa uppkörd men inte så mycket så att det spillde över.

Vi fortsätter på inslagen väg och varierar med störningar så mycket vi kan. Ingen tävling i år. Under tiden kommer jag att försöka klara hkl sph om jag kommer med. Mest för att sätta press på mig själv att träna lydnad.

Lennart

I helgen har vi fortsatt på den inslagna vägen och kört olika varianter/störningar med Busa.

Fredag: Kort sträcka, ingen liggetid, inga andra hundar.  3 sträckor. Störning bestod i att vi gjorde 4 framföringar med nedräkning på varje station innan hon fick springa. Vid sista skick skickades hon med ryggen mot sträckan. Avslut med skyddsärm.

Resultat utmärkt.

Lördag fm: samma upplägg men Busa fick ligga i 7 minuter mellan varje framföring dvs 28 minuters väntan på varje station.

Resultat utmärkt.

Lördag em: Frispår med svår vinkel, övergång på stig med passerande flanörer, 2 sträckor, ingen direkt liggetid avslut skyddsärm.

Resultat: Utmärkt

Söndag: budföringar med mötande hund i parallellbudföring.

Resultat: Utmärkt

Därefter rapportsträcka ca 400m öppen terräng, normal liggetid, något skick med ryggen mot sträckan och mötande hund i en parallellsträcka 20 m vid sidan om. 3 skick.

Resultat: Busa ser och hör inte den andra hunden utan är helt fokuserad på att komma fram.

På tisdag planerar vi 1000 m i lätt terräng utan andra störningar än tiden som det tar att gå ut och att Maj-Lis och jag byter plats. Anledning kan ni se nedan. F... ska ta Busa om hon biter mig.

Som ni ser har det gått ganska bra, dock har Busa haft en del frustration att hantera när hon gick med matte ut trots att skyddsärmen fanns kvar på A. Detta resulterade i ett par fina blåmärke på mattes armar. Tur att hon hade ryggsäck annars hade det blivit fler bett.

Rapportören

Ibland blir man otroligt positivt överraskad. Som ni läst av tidigare inlägg var jag i färd med att lägga ner hela verksamheten. Jag kände att idéerna var uttömda. Vi hade testat en del problemlösningar men resultatet var det samma. Hopplöshet och absolut ingen glädje i hundträning,

Vad händer då? Jo, jag får ett mail från en klubbkamrat som utan att förebrå min tidigare träning och med ett tydligt resonemang och en väl genomtänkt idé kommer med flera konkreta förslag. Förslagen går ut på att göra Busa mer koncentrerad på uppgiften, inte bara att etablera stationerna A,B osv.

Hela konceptet går ut på att skapa många olika störningar som kräver att hon koncentrerar sig på att nå målet "Hitta matte" eller husse. Naturligtvis görs sträckan enkel från början. Exempelvis sätter man hunden i fel riktning, ställer ryggsäckar i vägen på sträckan, kallar in efter 50m och startar om mm mm mm.

Frispårsövningar där flera personer går ut och efter ett tag delar sig så att Busa måste välja rätt för att hitta matte och få sin belöning. Listan kan göras jättelång, bara fantasin lägger hinder.

Jag köper hela kittet eftersom jag med framgång använt liknande upplägg i spår på tidigare hundar. Nergrävda apporter, apporter vid sidan av spåret, små små apporter, mycket gamla spår, svåra underlag osv.

Samtidigt som jag har en del mailkontakt och en rolig diskussion slog det mig plötsligt att Busas problem startade exakt då jag la ner skyddet. Då tränade jag skydd 2 dgr i veckan, lydnad en, rapport en och oftast spår på söndagen. Nu tränar jag 2 dagar mindre. Här är nog upptakten till problemet. Mallen behöver mer aktivitet och kanske inte främst i mängd utan svårighet för att inte gå i taket när hon väl kommer ut. Detta visste jag naturligtvis eftersom Mia med all tydlighet alltid varnar för att Mallar inte ska vara inaktiva. Eftersom Busa fungerar så väl i vardagen och aldrig äter upp inredningen hemma eller ställer till annat sattyg så har inte tanken slagit mig förrän nu. F..........vad dum man kan va. Nu börjar en ny era med att jag igår startade med att spåra ett realistspår hemma i bostadsområdet-över vägen- in på bygget-över gräsmatta-upp på busstation och plötsligt hänger bollen i en buske. Busa var jätteduktig. Ikväll blir det första rapportövning med störning och bitkudde som belöning enkel sträcka. Lördag blir något liknande på förmiddagen och frispår med svårighet på eftermiddagen. På söndag träffar vi träningskompisarna och kör en ny störningssträcka- kanske skickar vi från varsin station så att hundarna möts.

Till sist ett stort tack till Nina som verkligen engagerat sig i min träning. Framför allt är ditt sätt att bara blicka framåt och se lösningar utan att antyda att "det är klart att det går som det går med ditt sätt att träna" är väldigt konstruktivt och, som jag upplever det efter 35 år i SBK, ganska unikt. Nina gräver dessutom vidare och bollar frågorna med sin mentor.

Precis så här ska SBK fungera tycker jag och det stärker verkligen klubbkänslan. Dessutom dödar det effektivt Jante.

Busas trötte husse

Nu har vi försökt att träna rapport ett par gånger i veckan. Trots att sträckan är spikrak och lätt så vänder Busa fortfarande efter ca 300m redan på första sträckan. Lars och Susanne har hjälpt oss men förgäves. Igår ville jag absolut lägga ner rapporten och eftersom jag själv har problem med att spåra i ojämn terräng är ett grenbyte inte riktigt realistiskt. Igår bestämde jag mig nästan för att försöka sälja Busa och låta henne utvecklas hos ngn annan. Själv kunde jag vara hjälpförare till Kylie.

Det vi konstaterat är att Busa är så övertänd att målbilden som tidigare varit solklar för henne är som bortblåst. Hon vänder på den sträcka där laddningen spillt över. Det kan vara första om sträckan är lång och transporten ut gör att hon därmed får vänta längre innan hon får springa. Hon vänder på ngn av de andra beroende på hur länge hon får vänta och beroende på hur många andra hundar som springer. I dagsläget går hon bra t.o.m. mycket bra om hon är ensam, inte får någon direkt liggetid, inga lydnadskorrigeringar på framföringen och grundsträckan högst tar 10 minuter att gå ut. Man undrar vad som hänt??. Hon funkade utmärkt förra hösten/vintern. Inom rapport har man alltid tvistat om var huvudföraren ska stå, på A eller gå ut. Lika många argument finns för båda och ingen vet med säkerhet. Vi konstaterar bara att det inte har ngn betydelse för Busa. Hon vänder.

Just nu finns det två läger runt oss om vad som ska göras. "Kör på det löser sig" eller "vissa hundar är inte ämnade för rapport."

Metoden att köra på har också två inriktningar. "Höj retningarna/belöningen eller ta ner belöningen (lite godis ingen boll eller liknande). JAG HAR INTE EN ANING OM VAD SOM ÄR RÄTT. Mitt förnuft säger mig att Busa måste befinna sig i lagom driftsnivå. Frågan är hur man kommer dit när hon sköter uppstressningen själv oavsett vad vi gör. Avdressering genom att upprepa samma situation utan det händer något är teoretiskt korrekt men knappast praktiskt möjligt då det kräver otroligt många upprepningar och bakslaget säkert kommer efter att fått springa första gången. Jag gissar att lämpligt är 6 månader med träning i princip varje dag. Tillvänjning av att kunna hantera stressnivån. Är detta möjligt?? I så fall skulle vi backa ner till den övning vi är säker på att hon springer, ex 300m utan liggetid och utan andra hundar. Därefter trappa upp med meter för meter vid varje ny övning, backa igen och lägga till liggetid och på med meter för meter, backa igen lägga in en hund, lägga på meter för meter osv. osv. Handlar säkert också om 6 månader med träning varje dag. Eller så vänder det helt plötsligt. Idag vet jag bara att jag lämnat återbud till resterande rapporttävlingar och har inte en aning om vad jag kommer att göra

Lennart

Mallelivet är inte alltid en dans på rosor utan ofta en språngmarsch barfota på krossat glas. För ett år sedan blev vi uppflyttade i rapport och därefter har Busa strulat. Hon överladdar så pass mycket, trots alla möjliga försök till lösningar, att hon inte kommer ihåg vad hon ska göra. Om vi tränar ensamma eller med 1 annan hund så går hon som ett skott och är hyfsad på stationen. Så fort det blir tävlingsliknande så händer allt.

Då hon faktiskt funkat vid ett par tillfälle under sommaren chansade jag på att tävla i Varberg av alla ställe. I ösregn genomfördes tävlingen. Busa var ganska OK när vi band upp på A och hon höll tyst under samlingen, följde lugnt med matte ut till B men där startade eländet. Fullständigt uppriven stormskällde hon så fort hon blev lämnad. När hon sen skulle skickas så sprang hon bara ett hundratal meter. Under resten av dagen fick hänga med i koppel och då plötsligt lägger sig stressen och hon funkar igen. Tävlingen slutade med att alla hundar utom en elithund bröt.

Vi är anmälda till en tävling till och jag tänker genomföra den på så sätt att vi byter station eftersom jag antagligen har mer lydnad på henne. Förmodligen hjälper inte detta eftersom överladdningen ändå finns men eftersom det är färre hundar så tar jag en chans.

Förtvivlad över att ha hamnat i kategorin "tidigare schäferägare som inte reder ut Malle" ville jag lägga ner rapporten helt. Jag har inga lösningar kvar. Vi får fortsätta med spår så gått det går trots att jag inte riktigt orkar lufsa runt i terrängen . I spåret finns det ingen överladdning utan hon spårar intensivt för det mesta. Skyddet hade också varit kul men risken för övertändning är stor där också.

Mitt i detta elände då jag i princip gett upp och ser vår framtid som soffhund/soffhusse ringer Lars "Mr rapport" som är en av förgrundsfigurerna i vår träningsgrupp. Lars håller koll på allas resultat och är alltid intresserad av hur det går. Han kan dessutom plocka fram samtliga hundars sträcktider från alla träningstillfällen 20 år bakåt i tiden. Jag berättade om mina funderingar om nerläggning och då kom det stöd som jag så förtvivlat behövde. Efter en stunds fundering sa han: Jag är helt övertygad om att det går att lösa. Kör på och gör det så stereotypt ni kan. I princip      TRÅKIGT. Jag tror hon belönar sig själv genom att få springa och om man bara maler på så mognar hon säkert. Jag protesterade direkt och hävdade att jag tycker tåget är kört pga. av hennes ålder. Fel igen sa Lars. Eddies Malle var väl elva när den fortfarande tävlade i SM. Vissa hundar mognar sent.

Skeptisk men tacksam över stödet blev jag övertalad att fortsätta och försöka mala på.

Hustrun tyckte att vi skulle köra ut någon extragång i veckan de 5-6 mil vi har till markerna och köra en sträcka mitt i vecka. Igen protesterade jag och hävdade att det är mörkt på kvällarna. So what!!!!, sa hon vi tar Revinge.

Själv är jag fortfarande knäckt men när man bärs upp av omgivningen på detta sätt så kan jag bara kapitulera.

Lennart

Jag fick precis ett SMS från Mia att Lectra fått 9 valpar. Visst hugger det till i hjärtat även om jag inte är involverad. Man blir sugen. Undrar hur de blir? Blir det polishundar av några? Vem ska få uppleva lyckan med en tokmalle i snöret. Litet speciellt känns det eftersom det är Busas syster. Men två hundar i familjen räcker. Fast om man byter bil så går det med fler. Nej, tack o lov brukar alla valpar vara tingade.

Det är inte konstigt att man funderar lite på om det blir en nästa hund. När Busa är tillräckligt gammal för att hjälpa Qasper att ta fast tjuvar så är det dags för min pension. Orkar jag då att skaffa ny hund?? Och i så fall en Malle?????? Vem vet, kanske är man så vårdberoende att man inte kan ha hund eller så är man i så gott skick som en av mina klubbkamrater från när jag började med hund i början av 70-talet. Hillevi Sandell var en guru när det gällde brukshundar och Riesenschnauzer i synnerhet. Denna gamla dam var ute och tog tjänstehundscert när hon passerat 70 om jag inte minns fel. Sista Riesen skaffade hon när hon var upp mot 80.

I vilket fall som helst hoppas jag att Garbos linjer bevaras av någon så att jag åtminstone kan ha en liten chans att överväga en mallevalp på gamla dar.

Busa och jag tränar för fullt och hon har återfått sin kondition. Rapportträningen funkar för det mesta men då och då dyker stressproblemen upp och hon tappar fullständigt koncentrationen. Jag har bestämt att ge henne hösten på tävlingsbanan. Funkar inte detta kommer jag att överväga att lägga ner rapporten.

Jag har ju klagat på Busas spårande hela tiden. Hon är ju mycket högtempererad och gör därför allt i max hastighet vilket ibland ger stora slag i vinklar säkert delvis beroende på rapportträning. Jag bestämde för en tid sen att pröva med att låta henne spåra med hela långlinan ute och lösa sina problem själv precis som i rapporten. Jag följer alltså med henne oavsett vad som händer och se de senaste 5-7 spåren har gått klockrent. Slagen blir mindre och mindre. Vid stark vind på öppna fält kvarstår det till viss del. Tävlingsbart? Ja, kanske.

När jag läser om Mallekraftslägret blir jag lite avundsjuk och retar mig ännu mer på de personalnerskärningar som gör att semester inte kan läggas efter önskemål på Maj-Lis jobb. Nästa år kommer hon tvingas ha semester i juni vilket gör det ännu mer besvärligt. Själv har jag också svårt att få i juli men till lägret ska jag och Busa åtminstone för att titta på alla unghundar. Man vill ju vara en del av Mallekraft-familjen.

Idag är det bara 2 veckor och 3 dagar kvar till semester. Vi håller ut.

Ha en bra sommar

Lennart

Nu har det gått knappt en vecka sedan "den svarte jävulen" dök upp i vårt hus. Vad är än värre är att den finns kvar. Husse och matte beter sig fånigt och ligger på golvet och gullar med den.

Ska sanningen fram så tycker jag det är lite roligt att få visa den ett och annat. Utomhus har jag börjat testa om den vågar springa med mig när jag har en pinne i munnen. Sen kan man lägga sig ner och ge den "onda ögat" och till min förvåning så tvärnitar den trots att den nog inte ser något genom hårtussen. Ibland får den ta pinnen och då går jag med hög svans fram och tar tillbaka den sakta och värdigt.

Det är märkligt att den inte alltid fattar vad man säger. Jag låg i husses knä och tuggade på ett ben jag snott från den då den kommer fram och försöker hoppa upp till oss trots att jag visade alla tänderna. Tror ni den backade? Nej. Och husse, den förrädaren, stoppade mig precis när jag skulle ge den svarte en språklektion.

Vi har kommit på en bra grej. Vi släpper ut den svarte i köket ibland så den får lära sig att vara själv. Då ligger vi andra i soffan och har det bra, precis som förr.

Jag får nog ändå erkänna att den lilla j........ är ganska charmig och om den växer till sig så kan vi säkert tillsammans hitta på lite hyss.

Husse säger att nu verkar det som om jag accepterat trollet och enbart sysslar med normal positionering (fina ord kan han). Han säger att det går bättre än han trodde. Ska han säga, klart jag fixar detta jag är ju Malle.

Husse och jag har kommit igång ordentligt med träningen, både fysiken och moment. Jag har inte riktigt fått tillbaka kondisen och jag har problem med värmen men det går framåt.

Igår tränade vi lydnad och husse hade nog bestämt sig för att allt skulle göras perfekt, för vi fick hålla på jättelänge. Hellre det än att va arbetslös. Det gick riktigt bra till slut. Nu får vi snart åka in till klubben och träna hopp och stege.

Vi hörs

Storasyster Busa