Otroliga Malle
I torsdags tog vi hälften av stygnen dvs 6 st och tro det eller ej, Mallen låg stilla utan bråk och lät oss plocka. Vi hade införskaffat en speciell skalpell ämnad för att skära stygn med, vilket rekommenderas. På fredagen tog vi resten.
I går lördag hade jag planerat att Mallen skulle få spåra. Ingen rapport eftersom hon ger järnet där och jag ville inte riskera något. Första spåret var ca 500m långt med 3 skogspinnar, lagt på en av Revinges handgranatsbanor, alltså nästan ingen vegitation på stora bitar. Jag hade väntat mig att hon skulle vara övertänd efter så lång inaktivitet men spåret gick otroligt bra. För att inte överdriva svårigheten när solen stod på och det var en ganska rejäl vind så lät jag bara spåret bli 35 min.
Ytterliggare ett spår lades ut i bättre terräng men med ett antal kluriga spetvinklar. knappt två timmar gammalt. Ännu en gång funkade Mallen bra förutom ett jätteproblem med att hitta slutpinnen som jag gömt nere under en tuva. Brukar inte vara något problem men medvinden gjorde att hon fick leta "bakvänt" så att säga.
Glad att vara igång igen kollade jag henne ordentligt men inget märktes av operationen. Däremot var hon ganska slut. Konditionen är inte den bästa just nu och man kan t.o.m se att lite av musklerna försvunnit.
Dagen avslutades med ett hyfsat uppletande där hon visade sin otroliga vilja. Trots ett antal tomslag mattas hon inte en enda gnutta. Jag avbröt innan vi hittat alla föremålen eftersom hon var mycket trött.
Nu trappar vi upp i veckan med ett par pass kondition och ett litet pass lydnad utan kryp och hopp. Kanske en liten rapportsträcka i helgen. Vi får se.
Lennart
Magen
Sista träning och konvalescent
I lördags var det dags för sista träningen på ett tag. Pga tävlingar mm var vi en reducerad skara. Göran och Mariana körde utskick/frispårsövningar på egen hand och fick till det verkligen bra. Roligt. Våra nybörjare (?) Sofia o Fredrik hjälpte oss med Busa. Fixade nerräkningar och tidtagning. Busa gjorde 4 sträckor utan ngt som helst problem. Hon var lugn på stationerna och gjorde bra framföringar. Tävlingsbar i mina ögon. Det kändes fantastiskt att se henne tillbaka där hon var i höstas med total fokus på att springa till nästa station. Tyst och lite lagom stressad. Sovande kommer hon aldrig att bli på stationen men hon ligger och väntar.
Träningen var ett kvitto på att vi räknat rätt vid val av tidpunkten för hennes kastration.
På måndagen körde Busa och jag till veterinär Kerstin för den stora dagen. Jag har naturligtvis tagit ledigt 3 dagar i den här veckan och Maj-Lis övriga. Nästa vecka är vi också lediga. Jag vill inte lämna mallen ensam just nu och inte bara för att hon kan börja plocka stygn utan jag är väl lite blödig när det gäller henne.
I väntrummet hos veterinären ligger Busa snyggt på golvet och man känner sig lite stolt. Hon är lite stressad men håller ihop bra. Viftar på svansen åt folk och tittar lite vänligt på en rottiskille. Själv håller jag masken och spelar världsvan machoman trots att jag har en jätteklump i magen. Kim kommer ut och ger Busa en lugnande spruta.
Efter en stund så är det dax, jag tycker inte sprutan påverkat henne men det hade den nog eftersom Busa låter oss sätta en kanyl utan bråk.
Det är lustigt men Kerstin som jag känt i 20 år frågar lite försiktigt om vi ska sätta på munkorg innan hon söver. Självklart tycker jag, det är trots allt ett djur hur mycket husses tös det än är. Ingen annan yrkesgrupp skulle kompromissa med arbetsskyddet. Varför då veterinärer??? Efteråt förstår jag att man haft lite negativa upplevelser av Mallar. Det känns skönt att kunna visa upp en social och trevlig hund som jag ändå vet det finns en annan sida av om det behövs.
Samtidigt som narkosen sprutas in säger Kim att nu räknar Busa till 10 och sen sover hon. Hur f... vet hon att mallar kan räkna. Jag är imponerad för precis som hon sagt så somnar Busa. Ut åker jag och blir beordrad att komma tillbaka om 2 timmar.
Jag fördriver tiden med att fika trots att klumpen finns kvar i magen. Vandrar runt i lite affärer, har svårt att koncentrera mig och personalen tittar lite konstigt på mig. En snattare, kanske???
På sekunden 2 timmar inställer jag mig. Lite information, recept, betala. Inget på försäkringen.
Håll ett öga på slemhinnorna. Blir de vita så ring, det kan vara en inre blödning. Du får sova på golvet, Busa får inte hoppa upp i sängen.
En otroligt vinglig Malle följer med till bilen, munkorg på och lyft in i buren. Hundar är otroliga. Tänk om vi kunnat gå direkt efter operation.
Första dygnet ligger Busa och sover. Lite orolig är jag eftersom jag inte får vatten i henne. Hon kräks var 4:e timme, bara galla eftersom hon inte ätit på ett dygn. På kvällen sprutar jag lite vatten i hennes mungipa men hon kräks inom några minuter. När vi är ute så går hon sakta och lägger sig ner efter en stund. Hon kissar och det verkar som om kroppen fungerar igen.
Nästa dag stoppar jag medicinen i halsen på henne. Efter någon timme går hon självmant och dricker en halv skål vatten. Puuh. På kvällen äter hon lite leverpastej och en tugga hundmat. När barnbarnet är på besök plockar hon några smulor efter henne. Nu dricker hon igen och det känns lite lugnare.
På morgonen dag tre drar hon i kopplet och vill bort till sitt rastställe. När vi kommer in äter hon nästan en hel portion mat. Efter matte gått till jobb vilar vi en stund (i husses säng). Busa kör in nosen under halsen på mig och kelar lite. Mycket svansvift. Nästan som vanligt.
Mitt på dagen börjar hon hämta bollen och försöka få mig att leka. Mallen är tillbaka. Måste komma ihåg vad Kerstin sa. Koppel tills du tagit stygnen (10-12dgr) sen kan du börja träna så nätt igen om inga komplickationer uppstått.
Nu ser vi fram emot sommaren och uppbyggnaden både av fysiken och momnten som jag planerat, sen kommer vi, hoppas jag.
Lennart