Mallekrafts B'Busa

I helgen har vi fortsatt på den inslagna vägen och kört olika varianter/störningar med Busa.

Fredag: Kort sträcka, ingen liggetid, inga andra hundar.  3 sträckor. Störning bestod i att vi gjorde 4 framföringar med nedräkning på varje station innan hon fick springa. Vid sista skick skickades hon med ryggen mot sträckan. Avslut med skyddsärm.

Resultat utmärkt.

Lördag fm: samma upplägg men Busa fick ligga i 7 minuter mellan varje framföring dvs 28 minuters väntan på varje station.

Resultat utmärkt.

Lördag em: Frispår med svår vinkel, övergång på stig med passerande flanörer, 2 sträckor, ingen direkt liggetid avslut skyddsärm.

Resultat: Utmärkt

Söndag: budföringar med mötande hund i parallellbudföring.

Resultat: Utmärkt

Därefter rapportsträcka ca 400m öppen terräng, normal liggetid, något skick med ryggen mot sträckan och mötande hund i en parallellsträcka 20 m vid sidan om. 3 skick.

Resultat: Busa ser och hör inte den andra hunden utan är helt fokuserad på att komma fram.

På tisdag planerar vi 1000 m i lätt terräng utan andra störningar än tiden som det tar att gå ut och att Maj-Lis och jag byter plats. Anledning kan ni se nedan. F... ska ta Busa om hon biter mig.

Som ni ser har det gått ganska bra, dock har Busa haft en del frustration att hantera när hon gick med matte ut trots att skyddsärmen fanns kvar på A. Detta resulterade i ett par fina blåmärke på mattes armar. Tur att hon hade ryggsäck annars hade det blivit fler bett.

Rapportören

Ibland blir man otroligt positivt överraskad. Som ni läst av tidigare inlägg var jag i färd med att lägga ner hela verksamheten. Jag kände att idéerna var uttömda. Vi hade testat en del problemlösningar men resultatet var det samma. Hopplöshet och absolut ingen glädje i hundträning,

Vad händer då? Jo, jag får ett mail från en klubbkamrat som utan att förebrå min tidigare träning och med ett tydligt resonemang och en väl genomtänkt idé kommer med flera konkreta förslag. Förslagen går ut på att göra Busa mer koncentrerad på uppgiften, inte bara att etablera stationerna A,B osv.

Hela konceptet går ut på att skapa många olika störningar som kräver att hon koncentrerar sig på att nå målet "Hitta matte" eller husse. Naturligtvis görs sträckan enkel från början. Exempelvis sätter man hunden i fel riktning, ställer ryggsäckar i vägen på sträckan, kallar in efter 50m och startar om mm mm mm.

Frispårsövningar där flera personer går ut och efter ett tag delar sig så att Busa måste välja rätt för att hitta matte och få sin belöning. Listan kan göras jättelång, bara fantasin lägger hinder.

Jag köper hela kittet eftersom jag med framgång använt liknande upplägg i spår på tidigare hundar. Nergrävda apporter, apporter vid sidan av spåret, små små apporter, mycket gamla spår, svåra underlag osv.

Samtidigt som jag har en del mailkontakt och en rolig diskussion slog det mig plötsligt att Busas problem startade exakt då jag la ner skyddet. Då tränade jag skydd 2 dgr i veckan, lydnad en, rapport en och oftast spår på söndagen. Nu tränar jag 2 dagar mindre. Här är nog upptakten till problemet. Mallen behöver mer aktivitet och kanske inte främst i mängd utan svårighet för att inte gå i taket när hon väl kommer ut. Detta visste jag naturligtvis eftersom Mia med all tydlighet alltid varnar för att Mallar inte ska vara inaktiva. Eftersom Busa fungerar så väl i vardagen och aldrig äter upp inredningen hemma eller ställer till annat sattyg så har inte tanken slagit mig förrän nu. F..........vad dum man kan va. Nu börjar en ny era med att jag igår startade med att spåra ett realistspår hemma i bostadsområdet-över vägen- in på bygget-över gräsmatta-upp på busstation och plötsligt hänger bollen i en buske. Busa var jätteduktig. Ikväll blir det första rapportövning med störning och bitkudde som belöning enkel sträcka. Lördag blir något liknande på förmiddagen och frispår med svårighet på eftermiddagen. På söndag träffar vi träningskompisarna och kör en ny störningssträcka- kanske skickar vi från varsin station så att hundarna möts.

Till sist ett stort tack till Nina som verkligen engagerat sig i min träning. Framför allt är ditt sätt att bara blicka framåt och se lösningar utan att antyda att "det är klart att det går som det går med ditt sätt att träna" är väldigt konstruktivt och, som jag upplever det efter 35 år i SBK, ganska unikt. Nina gräver dessutom vidare och bollar frågorna med sin mentor.

Precis så här ska SBK fungera tycker jag och det stärker verkligen klubbkänslan. Dessutom dödar det effektivt Jante.

Busas trötte husse

Nu har vi försökt att träna rapport ett par gånger i veckan. Trots att sträckan är spikrak och lätt så vänder Busa fortfarande efter ca 300m redan på första sträckan. Lars och Susanne har hjälpt oss men förgäves. Igår ville jag absolut lägga ner rapporten och eftersom jag själv har problem med att spåra i ojämn terräng är ett grenbyte inte riktigt realistiskt. Igår bestämde jag mig nästan för att försöka sälja Busa och låta henne utvecklas hos ngn annan. Själv kunde jag vara hjälpförare till Kylie.

Det vi konstaterat är att Busa är så övertänd att målbilden som tidigare varit solklar för henne är som bortblåst. Hon vänder på den sträcka där laddningen spillt över. Det kan vara första om sträckan är lång och transporten ut gör att hon därmed får vänta längre innan hon får springa. Hon vänder på ngn av de andra beroende på hur länge hon får vänta och beroende på hur många andra hundar som springer. I dagsläget går hon bra t.o.m. mycket bra om hon är ensam, inte får någon direkt liggetid, inga lydnadskorrigeringar på framföringen och grundsträckan högst tar 10 minuter att gå ut. Man undrar vad som hänt??. Hon funkade utmärkt förra hösten/vintern. Inom rapport har man alltid tvistat om var huvudföraren ska stå, på A eller gå ut. Lika många argument finns för båda och ingen vet med säkerhet. Vi konstaterar bara att det inte har ngn betydelse för Busa. Hon vänder.

Just nu finns det två läger runt oss om vad som ska göras. "Kör på det löser sig" eller "vissa hundar är inte ämnade för rapport."

Metoden att köra på har också två inriktningar. "Höj retningarna/belöningen eller ta ner belöningen (lite godis ingen boll eller liknande). JAG HAR INTE EN ANING OM VAD SOM ÄR RÄTT. Mitt förnuft säger mig att Busa måste befinna sig i lagom driftsnivå. Frågan är hur man kommer dit när hon sköter uppstressningen själv oavsett vad vi gör. Avdressering genom att upprepa samma situation utan det händer något är teoretiskt korrekt men knappast praktiskt möjligt då det kräver otroligt många upprepningar och bakslaget säkert kommer efter att fått springa första gången. Jag gissar att lämpligt är 6 månader med träning i princip varje dag. Tillvänjning av att kunna hantera stressnivån. Är detta möjligt?? I så fall skulle vi backa ner till den övning vi är säker på att hon springer, ex 300m utan liggetid och utan andra hundar. Därefter trappa upp med meter för meter vid varje ny övning, backa igen och lägga till liggetid och på med meter för meter, backa igen lägga in en hund, lägga på meter för meter osv. osv. Handlar säkert också om 6 månader med träning varje dag. Eller så vänder det helt plötsligt. Idag vet jag bara att jag lämnat återbud till resterande rapporttävlingar och har inte en aning om vad jag kommer att göra

Lennart

Mallelivet är inte alltid en dans på rosor utan ofta en språngmarsch barfota på krossat glas. För ett år sedan blev vi uppflyttade i rapport och därefter har Busa strulat. Hon överladdar så pass mycket, trots alla möjliga försök till lösningar, att hon inte kommer ihåg vad hon ska göra. Om vi tränar ensamma eller med 1 annan hund så går hon som ett skott och är hyfsad på stationen. Så fort det blir tävlingsliknande så händer allt.

Då hon faktiskt funkat vid ett par tillfälle under sommaren chansade jag på att tävla i Varberg av alla ställe. I ösregn genomfördes tävlingen. Busa var ganska OK när vi band upp på A och hon höll tyst under samlingen, följde lugnt med matte ut till B men där startade eländet. Fullständigt uppriven stormskällde hon så fort hon blev lämnad. När hon sen skulle skickas så sprang hon bara ett hundratal meter. Under resten av dagen fick hänga med i koppel och då plötsligt lägger sig stressen och hon funkar igen. Tävlingen slutade med att alla hundar utom en elithund bröt.

Vi är anmälda till en tävling till och jag tänker genomföra den på så sätt att vi byter station eftersom jag antagligen har mer lydnad på henne. Förmodligen hjälper inte detta eftersom överladdningen ändå finns men eftersom det är färre hundar så tar jag en chans.

Förtvivlad över att ha hamnat i kategorin "tidigare schäferägare som inte reder ut Malle" ville jag lägga ner rapporten helt. Jag har inga lösningar kvar. Vi får fortsätta med spår så gått det går trots att jag inte riktigt orkar lufsa runt i terrängen . I spåret finns det ingen överladdning utan hon spårar intensivt för det mesta. Skyddet hade också varit kul men risken för övertändning är stor där också.

Mitt i detta elände då jag i princip gett upp och ser vår framtid som soffhund/soffhusse ringer Lars "Mr rapport" som är en av förgrundsfigurerna i vår träningsgrupp. Lars håller koll på allas resultat och är alltid intresserad av hur det går. Han kan dessutom plocka fram samtliga hundars sträcktider från alla träningstillfällen 20 år bakåt i tiden. Jag berättade om mina funderingar om nerläggning och då kom det stöd som jag så förtvivlat behövde. Efter en stunds fundering sa han: Jag är helt övertygad om att det går att lösa. Kör på och gör det så stereotypt ni kan. I princip      TRÅKIGT. Jag tror hon belönar sig själv genom att få springa och om man bara maler på så mognar hon säkert. Jag protesterade direkt och hävdade att jag tycker tåget är kört pga. av hennes ålder. Fel igen sa Lars. Eddies Malle var väl elva när den fortfarande tävlade i SM. Vissa hundar mognar sent.

Skeptisk men tacksam över stödet blev jag övertalad att fortsätta och försöka mala på.

Hustrun tyckte att vi skulle köra ut någon extragång i veckan de 5-6 mil vi har till markerna och köra en sträcka mitt i vecka. Igen protesterade jag och hävdade att det är mörkt på kvällarna. So what!!!!, sa hon vi tar Revinge.

Själv är jag fortfarande knäckt men när man bärs upp av omgivningen på detta sätt så kan jag bara kapitulera.

Lennart