Skendräktig Malle med lammskinnet Ludde
Bobyggaren
Nu är jag trött
Tillbaka till storgrupp i rapportgänget med 7 ekipage skulle det bli men halsont löp mm gjorde att vi bara blev 4. För Busa och oss hade det ingen betydelse skulle det visa sig.
Busa fungerar inte för tillfället överhuvudtaget. Från början stressar hon fullständigt utflippat. Första sträckan går dock bra och som vanligt bästa tiden. Inte helt perfekt framföring hos matte. Hos mig blir väntetiden för lång och hon är så uppstressad att man knappt kan se att det finns någon innanför pannbenet.
Jag har aldrig problem med framföringen men nu glider hon iväg en meter. Piper. När hon sprungit 10m så meddelar Lotta detta i radion. Då vänder Busa och kommer tillbaka helt störd av detta. Vi gör om och försöker få så lite retningar som möjligt. Hon drar järnet och har bästa tiden till C trots 90-graders vinkel och halvstorm.
Ute hos matte bygger hon bo och rullar ihop sig. En hel del pip men hon klarar 3:e sträckan.
4:e sträckan vill jag knappt prata om. Hon bygger hos mig också och piper och låter och har oerhört svårt att vara stilla. Vankar omkring och om jag kommer i närheten så klänger hon på mig. Trots fyra försök springer hon inte 10 m. Så mycket stress hos henne att jag tycker synd om henne. Hon vill så gärna men håller inte ihop.
Efter flera övervägande och diskussioner med Lotta vars Malle också har problem med skendräktighet bestämmer jag mig på studs att göra slag i saken. Hon måste kastreras. Jag vill inte se henne i detta skick igen.
Väl hemma går Maj-Lis och jag igenom förra årets löp och konstaterar att vi hade samma problem då. Busa var som bäst 3,5 månader efter löp (vi tävlade framgångsrikt då).
Nu blir det träning på lek. Vi tänker testa tävling i maj då förhoppningvis skendräktigheten är över.
Operation beräknar vi till omkring 1 juni. Hoppas vi räknat rätt och hoppas det hjälper.
Lennart
Tikfunderingar
Sedan vi startade upp träningen igen efter vinteruppehåll har plötsligt Busa börjat vända ibland på sträckorna. Detta har hänt på olika sträckor så det finns inget mönster. Både grundsträcka och förslängning alltså. Rapport är ju den gren som jag tycker ställer till störst trubbel för föraren när det strular. VI VET INTE VAD SOM HÄNDER PÅ STRÄCKAN EFTERSOM VI INTE ÄR DÄR. Då måste man ha en del fantasi men framför allt ta och analysera hundens beteende ända hemifrån och hela vägen via bilen ut i skogen.
Vi har nu funderat och funderat varför en hund som normalt bara går och går plötsligt ändrar sig.
Just nu är Busa mer än lovligt kelen hemma. Ligger i mitt eller mattes knä. Vill gärna pussas. I bilen är hon som vanligt dvs lite uppskruvad. Plötsligt upptäcker vi att hon börjat pipa lite lite på stationen. Hon vänder sig om och gnäller till när hon och matte går ut på sträckan. Framföringen är en liten aning sämre. Allt är små små detaljer som tillsammans får oss att tänka på hennes löp som flyttade sig 1,5 månad. Det är dags med skendräktighet. Inga andra tecken syns, som mjölk i juver eller svullnad men jag tror ändå att vi äntligen kommit på den gordiska knuten. Hon håller inte ihop för tillfället utan skruvar upp sig vilket påverkar koncentrationen. I dag bestämde vi därför att kraftigt öka motionen. Maten har vi redan reducerat. Nästa helg tränar vi med juniorerna på kortare och lättare sträcka så får vi se. Viktigt att få en lyckad träning så att vi kan belöna ordentligt.
Man börjar onekligen fundera över kastration men jag har moraliska betänkligheter angående detta. Visserligen utsätter vi våra hundar för allt möjligt men har vi rätten att kastrera en frisk hund bara för att nå bättre resultat? Jag har inte svaret, bara frågan?
En annan så´n moralisk fråga är om man ska acceptera att tiken inte funkar under skendräktighet. Är det vi som förmänskligar dem för mycket??.
Lennart
Vi har nu funderat och funderat varför en hund som normalt bara går och går plötsligt ändrar sig.
Just nu är Busa mer än lovligt kelen hemma. Ligger i mitt eller mattes knä. Vill gärna pussas. I bilen är hon som vanligt dvs lite uppskruvad. Plötsligt upptäcker vi att hon börjat pipa lite lite på stationen. Hon vänder sig om och gnäller till när hon och matte går ut på sträckan. Framföringen är en liten aning sämre. Allt är små små detaljer som tillsammans får oss att tänka på hennes löp som flyttade sig 1,5 månad. Det är dags med skendräktighet. Inga andra tecken syns, som mjölk i juver eller svullnad men jag tror ändå att vi äntligen kommit på den gordiska knuten. Hon håller inte ihop för tillfället utan skruvar upp sig vilket påverkar koncentrationen. I dag bestämde vi därför att kraftigt öka motionen. Maten har vi redan reducerat. Nästa helg tränar vi med juniorerna på kortare och lättare sträcka så får vi se. Viktigt att få en lyckad träning så att vi kan belöna ordentligt.
Man börjar onekligen fundera över kastration men jag har moraliska betänkligheter angående detta. Visserligen utsätter vi våra hundar för allt möjligt men har vi rätten att kastrera en frisk hund bara för att nå bättre resultat? Jag har inte svaret, bara frågan?
En annan så´n moralisk fråga är om man ska acceptera att tiken inte funkar under skendräktighet. Är det vi som förmänskligar dem för mycket??.
Lennart
Busa
Bruksschäfer
Riesen från förr
Inspirerande
Läste just Mallekrafts hemsida med en länk till en pressfotografs bild på Glenn och Garbo efter väl utfört arbete. Jag måste säga att det är tufft att visa var Garbo står i deras relation. Heder åt Glenn som inte ,efter alla år bland filurer och andra bovar, tappat känslan för vad hunderiet verkligen gäller även när det är allvar.
Jag säger bara INSPIRERANDE.
Det hela får mig att tänka på mina hundar som jag haft/har.
Jag hoppas att de upplevde/upplever samma relation som Glenn-Garbo visar.
På bilderna finnns Julius som dog i mina armar efter ett sökslag enbart 3,5 år gammal. En riesen av de gamla stammen som aldrig sa nej.
Nästa bild är Axxa som hade offrat sitt liv för mig om hon blivit tvungen. Lite för arg i skyddet för att alltid hålla ihop där. När hon vid 12 års ålder drog sin sista suck hade hon aldrig varit hos veterinär annat än för vaccinering.
Och Busa så klart, en av de bästa hundar jag träffat, precis vad som passar mig. Kanske inte den bästa tjänstehund och kanske inte den bästa tävlingshund beroende på sitt oerhört höga temperament men absolut min favorit.
Jag säger bara INSPIRERANDE.
Det hela får mig att tänka på mina hundar som jag haft/har.
Jag hoppas att de upplevde/upplever samma relation som Glenn-Garbo visar.
På bilderna finnns Julius som dog i mina armar efter ett sökslag enbart 3,5 år gammal. En riesen av de gamla stammen som aldrig sa nej.
Nästa bild är Axxa som hade offrat sitt liv för mig om hon blivit tvungen. Lite för arg i skyddet för att alltid hålla ihop där. När hon vid 12 års ålder drog sin sista suck hade hon aldrig varit hos veterinär annat än för vaccinering.
Och Busa så klart, en av de bästa hundar jag träffat, precis vad som passar mig. Kanske inte den bästa tjänstehund och kanske inte den bästa tävlingshund beroende på sitt oerhört höga temperament men absolut min favorit.