Förtvivlan och stöd
Mallelivet är inte alltid en dans på rosor utan ofta en språngmarsch barfota på krossat glas. För ett år sedan blev vi uppflyttade i rapport och därefter har Busa strulat. Hon överladdar så pass mycket, trots alla möjliga försök till lösningar, att hon inte kommer ihåg vad hon ska göra. Om vi tränar ensamma eller med 1 annan hund så går hon som ett skott och är hyfsad på stationen. Så fort det blir tävlingsliknande så händer allt.
Då hon faktiskt funkat vid ett par tillfälle under sommaren chansade jag på att tävla i Varberg av alla ställe. I ösregn genomfördes tävlingen. Busa var ganska OK när vi band upp på A och hon höll tyst under samlingen, följde lugnt med matte ut till B men där startade eländet. Fullständigt uppriven stormskällde hon så fort hon blev lämnad. När hon sen skulle skickas så sprang hon bara ett hundratal meter. Under resten av dagen fick hänga med i koppel och då plötsligt lägger sig stressen och hon funkar igen. Tävlingen slutade med att alla hundar utom en elithund bröt.
Vi är anmälda till en tävling till och jag tänker genomföra den på så sätt att vi byter station eftersom jag antagligen har mer lydnad på henne. Förmodligen hjälper inte detta eftersom överladdningen ändå finns men eftersom det är färre hundar så tar jag en chans.
Förtvivlad över att ha hamnat i kategorin "tidigare schäferägare som inte reder ut Malle" ville jag lägga ner rapporten helt. Jag har inga lösningar kvar. Vi får fortsätta med spår så gått det går trots att jag inte riktigt orkar lufsa runt i terrängen . I spåret finns det ingen överladdning utan hon spårar intensivt för det mesta. Skyddet hade också varit kul men risken för övertändning är stor där också.
Mitt i detta elände då jag i princip gett upp och ser vår framtid som soffhund/soffhusse ringer Lars "Mr rapport" som är en av förgrundsfigurerna i vår träningsgrupp. Lars håller koll på allas resultat och är alltid intresserad av hur det går. Han kan dessutom plocka fram samtliga hundars sträcktider från alla träningstillfällen 20 år bakåt i tiden. Jag berättade om mina funderingar om nerläggning och då kom det stöd som jag så förtvivlat behövde. Efter en stunds fundering sa han: Jag är helt övertygad om att det går att lösa. Kör på och gör det så stereotypt ni kan. I princip TRÅKIGT. Jag tror hon belönar sig själv genom att få springa och om man bara maler på så mognar hon säkert. Jag protesterade direkt och hävdade att jag tycker tåget är kört pga. av hennes ålder. Fel igen sa Lars. Eddies Malle var väl elva när den fortfarande tävlade i SM. Vissa hundar mognar sent.
Skeptisk men tacksam över stödet blev jag övertalad att fortsätta och försöka mala på.
Hustrun tyckte att vi skulle köra ut någon extragång i veckan de 5-6 mil vi har till markerna och köra en sträcka mitt i vecka. Igen protesterade jag och hävdade att det är mörkt på kvällarna. So what!!!!, sa hon vi tar Revinge.
Själv är jag fortfarande knäckt men när man bärs upp av omgivningen på detta sätt så kan jag bara kapitulera.
Lennart