Mallekrafts B'Busa

I lördags var det dags för sista träningen på ett tag. Pga tävlingar mm var vi en reducerad skara. Göran och Mariana körde utskick/frispårsövningar på egen hand och fick till det verkligen bra. Roligt. Våra nybörjare (?) Sofia o Fredrik hjälpte oss med Busa. Fixade nerräkningar och tidtagning. Busa gjorde 4 sträckor utan ngt som helst problem. Hon var lugn på stationerna och gjorde bra framföringar. Tävlingsbar i mina ögon. Det kändes fantastiskt att se henne tillbaka där hon var i höstas med total fokus på att springa till nästa station. Tyst och lite lagom stressad. Sovande kommer hon aldrig att bli på stationen men hon ligger och väntar.
Träningen var ett kvitto på att vi räknat rätt vid val av tidpunkten för hennes kastration.
På måndagen körde Busa och jag till veterinär Kerstin för den stora dagen. Jag har naturligtvis tagit ledigt 3 dagar i den här veckan och Maj-Lis övriga. Nästa vecka är vi också lediga. Jag vill inte lämna mallen ensam just nu och inte bara för att hon kan börja plocka stygn utan jag är väl lite blödig när det gäller henne.
I väntrummet hos veterinären ligger Busa snyggt på golvet och man känner sig lite stolt. Hon är lite stressad men håller ihop bra. Viftar på svansen åt folk och tittar lite vänligt på en rottiskille. Själv håller jag masken och spelar världsvan machoman trots att jag har en jätteklump i magen. Kim kommer ut och ger Busa en lugnande spruta.
Efter en stund så är det dax, jag tycker inte sprutan påverkat henne men det hade den nog eftersom Busa låter oss sätta en kanyl utan bråk.
Det är lustigt men Kerstin som jag känt i 20 år frågar lite försiktigt om vi ska sätta på munkorg innan hon söver. Självklart tycker jag, det är trots allt ett djur hur mycket husses tös det än är. Ingen annan yrkesgrupp skulle kompromissa med arbetsskyddet. Varför då veterinärer??? Efteråt förstår jag att man haft lite negativa upplevelser av Mallar. Det känns skönt att kunna visa upp en social och trevlig hund som jag ändå vet det finns en annan sida av om det behövs.
Samtidigt som narkosen sprutas in säger Kim att nu räknar Busa till 10 och sen sover hon. Hur f... vet hon att mallar kan räkna. Jag är imponerad för precis som hon sagt så somnar Busa. Ut åker jag och blir beordrad att komma tillbaka om 2 timmar.
Jag fördriver tiden med att fika trots att klumpen finns kvar i magen. Vandrar runt i lite affärer, har svårt att koncentrera mig och personalen tittar lite konstigt på mig. En snattare, kanske???

På sekunden 2 timmar inställer jag mig. Lite information, recept, betala. Inget på försäkringen.
Håll ett öga på slemhinnorna. Blir de vita så ring, det kan vara en inre blödning. Du får sova på golvet, Busa får inte hoppa upp i sängen.
En otroligt vinglig Malle följer med till bilen, munkorg på och lyft in i buren. Hundar är otroliga. Tänk om vi kunnat gå direkt efter operation.
Första dygnet ligger Busa och sover. Lite orolig är jag eftersom jag inte får vatten i henne. Hon kräks var 4:e timme, bara galla eftersom hon inte ätit på ett dygn. På kvällen sprutar jag lite vatten i hennes mungipa men hon kräks inom några minuter. När vi är ute så går hon sakta och lägger sig ner efter en stund. Hon kissar och det verkar som om kroppen fungerar igen.
Nästa dag stoppar jag medicinen i halsen på henne. Efter någon timme går hon självmant och dricker en halv skål vatten. Puuh. På kvällen äter hon lite leverpastej och en tugga hundmat. När barnbarnet är på besök plockar hon några smulor efter henne. Nu dricker hon igen och det känns lite lugnare.
På morgonen dag tre drar hon i kopplet och vill bort till sitt rastställe. När vi kommer in äter hon nästan en hel portion mat. Efter matte gått till jobb vilar vi en stund (i husses säng). Busa kör in nosen under halsen på mig och kelar lite. Mycket svansvift. Nästan som vanligt.
Mitt på dagen börjar hon hämta bollen och försöka få mig att leka. Mallen är tillbaka. Måste komma ihåg vad Kerstin sa. Koppel tills du tagit stygnen (10-12dgr) sen kan du börja träna så nätt igen om inga komplickationer uppstått.
Nu ser vi fram emot sommaren och uppbyggnaden både av fysiken och momnten som jag planerat, sen kommer vi, hoppas jag.

Lennart

Hundlivet är precis som livet i övrigt fullt med framgångar och motgångar. De gamla filosoferna brukar prata om att det ska finnas balans i allt, mellan gott och ont mellan glädje och sorg. Yin o Yang.

Just nu känner jag att jag fått total obalans, glädje saknas och förtvivlan och hopplöshet härskar.

De senaste veckorna har Busas träning förbättrats , trots skendräktighet. Fortfarande är hon inte tävlingsbar då det minsta kan få henne ur balans pga. stressnivån, men hon har sprungit sträckorna jättebra. Sträckans utformning verkar inte ha någon betydelse utan det är väntan och därmed laddningen som är problemet tillsammans med den tillfälliga lättstördheten. Vi ser träningskompisar förbättras medan vi står och stampar.

Det som ändå känts som en möjlighet till förbättring är beslutet om kastrering, vilket jag ser fram emot. Tidpunkt är satt, noggrant beräknad. Jag har planerat att på chans tävla veckan innan operationen för att förhoppningsvis få en uppflyttning och därmed kunna rehabilitera i lugn och ro under sommaren. VAD HÄNDER DÅ??????

Förra helgen upptäckte vi efter en promenad att Busa blödde lite lätt i området mellan trampdyna och klo på en av baktassarna. Verkade inte så farligt så efter en veckas vila borde det vara läkt.

Vilan blev djupare än vi tänkt eftersom både Maj-Lis och jag blev sängliggande onsdag-fredag efter att ha smittats av magsjuka från barnbarnet. Men vem kan säga nej till ett besök från henne?? Till råga på allt så slutade varmvattenberedaren att fungera samma dag. Två personer med magsjuka, ingen dusch och en Malle som fått vara inne den mesta tiden hela veckan.

Tack och lov för yngsta sonen som är rörläggare. Han offrade ett par timmar av sin pappalediga dag och fixade varmvattnet till oss. Elementet hade pajat och var ganska billigt att ersätta.

På fredagskvällen kände vi oss ganska Ok. Maj-Lis åkte med jobbet till Wallmans för en stunds underhållning som tack för de utsetts till bästa arbetsplats. Busa och jag var hemma och laddade.

Lördagsmorgon väckte vi matte försiktigt med kaffe på sängen eftersom det var hennes födelsedag. Hon påstår att det var den 29 födelsedagen, men jag undrar??

Dagen startade naturligtvis med regn och att vi bara blev 3 ekipage. Marken som vi lånar på nåder är vi mycket rädda om eftersom markägare/jägare aldrig tidigare tillåtet hundträning där. Därför vill man passa på att träna just där när tillfällen är så sällsynta.
Först band vi upp hundarna och Busa klarade det ganska bra. Inga större ljudligheter men en hel del vibrationer och flämtande.

När matte och Busa lämnade oss och hade gått 30m upptäckte jag att Busa haltade. Kom tillbaka!!! Så var den träningen över. Bara att köra hem. En resa på några mil. Undersökningen visade inget annat än att det fortfarande fanns lite skorpa kvar på såret och hon gick som vanligt igen. Måste ha stött till i den ojämna marken.

Kvällen kom och vi fick huset fullt. Busa i sitt esse, kollade barnbarnet, höll rent runt henne, hämtade bollen och erbjöd den till alla som hade lust. Plötsligt tappar hon bollen och gör en mallerush efter den. DÅ SER JAG VAD SOM HÄNT . Hela golvet flödar av blod. Tillsammans med matte och barnen fångar vi in henne och det bara flödar. Klon är bruten, vilket den alltså måste ha varit en vecka. Vi lyckas få stopp på blödandet och förband henne tillfälligt.
Kerstin, vår älskade veterinär fixade en tid till oss direkt trots att hon var fullbokad. Nu har vi en nyopererad Malle med ett vackert rött paket på tassen och tävlingssäsongen är över även denna vår. Förra våren löpte hon under de få veckor som det fanns tävlingar i söder.

Obalans i livet var ordet. Just nu känner jag för att helt lägga av och köpa motorcykel istället.

Lennart

Ps. Fick precis reda på att svågerns hund vände på tredjesträckan. Nu är måttet rågat med elände. Ds

Tillbaka till storgrupp i rapportgänget med 7 ekipage skulle det bli men halsont löp mm gjorde att vi bara blev 4. För Busa och oss hade det ingen betydelse skulle det visa sig.
Busa fungerar inte för tillfället överhuvudtaget. Från början stressar hon fullständigt utflippat. Första sträckan går dock bra och som vanligt bästa tiden. Inte helt perfekt framföring hos matte. Hos mig blir väntetiden för lång och hon är så uppstressad att man knappt kan se att det finns någon innanför pannbenet.
Jag har aldrig problem med framföringen men nu glider hon iväg en meter. Piper. När hon sprungit 10m så meddelar Lotta detta i radion. Då vänder Busa och kommer tillbaka helt störd av detta. Vi gör om och försöker få så lite retningar som möjligt. Hon drar järnet och har bästa tiden till C trots 90-graders vinkel och halvstorm.
Ute hos matte bygger hon bo och rullar ihop sig. En hel del pip men hon klarar 3:e sträckan.
4:e sträckan vill jag knappt prata om. Hon bygger hos mig också och piper och låter och har oerhört svårt att vara stilla. Vankar omkring och om jag kommer i närheten så klänger hon på mig. Trots fyra försök springer hon inte 10 m. Så mycket stress hos henne att jag tycker synd om henne. Hon vill så gärna men håller inte ihop.
Efter flera övervägande och diskussioner med Lotta vars Malle också har problem med skendräktighet bestämmer jag mig på studs att göra slag i saken. Hon måste kastreras. Jag vill inte se henne i detta skick igen.
Väl hemma går Maj-Lis och jag igenom förra årets löp och konstaterar att vi hade samma problem då. Busa var som bäst 3,5 månader efter löp (vi tävlade framgångsrikt då).
Nu blir det träning på lek. Vi tänker testa tävling i maj då förhoppningvis skendräktigheten är över.
Operation beräknar vi till omkring 1 juni. Hoppas vi räknat rätt och hoppas det hjälper.

Lennart

Träningsgruppen har gjort sin vårmönstring. 2 slutar och 2 tillkommer. Välkomna nygamla Prilla och charmören Tango. Nu är vi 7 hundar i rapporten. Alla med kapacitet att ta sig fram i grenen. Det är roligt. Blandningen av förare är också intressant. Det finns några domare, det finns förstagångsägare, det finns erfarenhet från alla bruksgrenar, det finns SM-erfarenhet , allt däremellan och framför allt finns det en otroligt trevlig stämning. Man ser fram emot träningspassen så till den grad att jag blir lite konfunderad över mig själv. Har jag tappat fokus på träningen och nöjer mig med det sociala utbytet?

Själv har jag nog av sociala kontakter i mitt arbete men tack vare den här goda stämningen så kan även jag tycka det är roligt att träffas och då kommer också framgångarna i träningen.

Det som bidrar mest förutom en trevlig jargong är nog den otroliga ordning och reda som finns. Rickard och Lars har alltid planerat sträckan och gått den i förväg så att inga överraskningar dyker upp. Träningen börjar på utsatt tid. Genomgång av varje ekipage görs efter varje träning. Man ägnar inte en sekund åt skitsnack om andras hundar eller om andra klubbmedlemmar.

Trots detta så känner jag en liten oro och besvikelse. Vi är, trots nytillskott, så pass gamla, de flesta av oss,  att vi borde vara med i PRO och spela Boule, gå stavgång eller ngt liknande istället för att springa omkring i skogen.

Var finns rapportekipage som är yngre än 50år????????????????????????

Många av oss  pratar hela livet om att genomföra den stora planen sen, t.ex. vid pensioneringen, vi glömmer att leva i nuet och när vi väl kommer fram så orkar vi inte genomföra drömmen.

Nybergs däremot slutar i gruppen och genomför sin dröm. Dessa Skåningar köper en gård med egen skog i Skaraborg och flyttar dit för att ha nära till träningsmark och för att få den livskvalitet som de eftersträvar. Där blir man lite avundsjuk och förbannar att man bara ser hinder och inte möjligheter. Grattis till modet och lycka till med ert nya liv. Vi kommer kanske upp hela gänget och tränar. Vem vet?

Busa har gjort sitt första träningspass och det gick jättebra men hon hade problem med att inte explodera på stationen när hon måste vänta. Det går över, det vet jag men en hund av den här kalibern ska inte ha träningsuppehåll utan behöver ständig träning för att inte förväntningsbägaren ska rinna över. Eftersom hon denna gång flyttade sin löpning en månad så verkar det som om vi i år kan delta i princip på alla tävlingar. Två hinder återstår. Husses ovilja till lydnadsträning och Mattes återkommande helgarbete. Husse kan man sparka på och oftast finns det hyggliga medarbetare på Mattes jobb som gärna byter helg.

Lennart