Mallekrafts B'Busa

Jag sitter här med mallen bredvid mig, kollar en del bloggar som jag läser regelbundet och konstaterar att de flesta fått samma skrivkramp som jag. Helst vill man ju bli läst och inte bortglömd. Mallen lutar sig hårt mot mig och kör in nosen under armen för att bli klappad. Hon kollar mig in i ögonen och plötsligt sticker hon iväg med blixtens hastighet. Kommer tillbaka, lägger en boll i knäet, väntar. Väntar på att jag ska släppa den framför henne så att hon kan fånga i luften. Leken upprepas 100 gånger.
Jag måste gå ut och träna lite lydnad men ute blåser det kallt och regnar. Numera , med ålderns rätt, föredrar jag kvalitet framför kvantitet, så jag avstår.
För en stund sedan försvann ljuset i hela byn men återkom efter 10 minuter. Så himla mörkt det blir då.
Jag funderar lite på hundträningens gåtor och känner att jag är oerhört lyckligt lottad. Jag behöver nästan aldrig tänka på att Busa är motiverad till att träna. Hon säger aldrig nej utan bara kräver mer träning hela tiden. Att få göra ngt tillsammans med sin flock är tillräcklig motivation. Det innebär ju inte att man kan slå sig till ro men det är otroligt skönt att veta. Körde lite uppletande för ett tag sedan tillsammans med en kompis som tränat någon annan stans tidigare. Hon blev konfunderad och imponerad när jag körde Busa kanske i en kvart utan att lägga in retning eller annan belöning än glada tillrop då och då. Hon hade blivit lärd , eller i alla fall inte kört mer än 3 slag ungefär för att inte hundens motivations skulle tryta. Nu visade det sig att hennes hund tålde mycket mer än så och var lätt att motivera. Men synsättet måste komma någonstans ifrån och antagligen från en ägare av en svårmotiverad hund. Än en gång känner jag att jag är priviligerad.
All min träningsfilosofi har sin grund i att ha en högmotiverad hund. Inget konstigt med det, det vill väl alla. Men mallens självbelönande sätt att arbeta underlättar. Dock ska ett varningens finger upp. Styr in mallen på de aktiviteter du vill annars hittar den på egna. Ett exempel på detta är att jag varit lite för slarvig när jag gått en skogspromenad med Busa. Eftersom hon ganska snart på en runda blir uttråkad av att bara gå så letar hon upp en gren, helst ett helt träd och startar en kamp med det. Drar upp sig mer och mer. Slutar inte om jag inte kommenderar henne till det. Detta kan väl inte vara så farligt kan tyckas men man får sig ändå en tankeställare. Mallen skapar egna belöningssystem om man inte fyller deras krav på aktivitet. Det skulle innebära att om jag inte håller henne motiverad i t.e´x uppletandet så kommer hon att gå ut i rutan och döda träd istället. Nu har jag inga sådana problem men jag funderar i dessa banor sedan jag blev med malle. Det gäller , tror jag, att tänka efter före.

Sitter och klurar lite på problemlösning för en kompis som har fått strul i sitt spår. Elithund som slutat spåra. Jag lutar att det är ett motivationsproblem. Troligen har inte motivationen räckt när en störning dykt upp.  att störningen eventuellt varit husse gör inte saken lättare. Ett visst inslag av överslagshandling kan jag också se . Någon form av konflikt har smugit sig in som gör att man får se  en del underliga beteenden. Jag tänker försöka förändra hela bilden för hunden för att kunna lägga in en ny motiverare utan att hunden hamnar i sin återvändsgränd. Under veckan har hundens matte gjort en upptrampad ruta med godis i och ett godisspår som leder därifrån. Hunden har aldrig varit med om detta förrut, vilket jag hoppas gör att han inte kommer i konflikt eftersom han inte känner igen övningen. Vi gjorde ett i lördags som gick bra med mig i snöret. Hunden kan spåra det märktes. Får se hur det går på lördag. Jag har ännu en övning som jag tror ska lösa upp knuten. A och O är , tror jag, att hunden startar spårbeteende av sig själv och upplever hela situationen som positiv. Kan vi dessutom belöna rätt så tror jag vi är på rätt väg. Inga tvetydiga signaler och inga stressande synretningar. Jag älskar problemlösning. Skulle kännas som högsta vinsten om hans matte kan börja tävla igen.
Vi pratade också en del om noskvalster men antagligen finns det inte sådana problem eftersom han gör sitt uppletande alldeles perfekt. Man kan ju ändå behandla för att vara säker.
På lördag har matte en av sina arbetshelger så Busa och jag får rå om varandra alldeles själv. Blir en hel del uppletande. Det är härligt att bara komma ut.
Till sist: DET ÄR BARA DRYGT SEX VECKOR TILLS DET VÄNDER OCH BLIR LJUSARE IGEN

Lennart