Mallekrafts-Yelena-Gina

I och för sig kan jag förutse att det alltid händer något oförutsett. Man grejar och tänker ut hur det ska bli, men inte… 

Den här gången ville jag ha Gina till att markera, helst skallmarkera, en keps. Min kära påhittare Anki: ”Jag vet, vi lägger kepsen innanför grinden (2m hög, ni vet med taggtråd där uppe), där får hon inte tag i den” Det låter bra. Åker bil ända fram till gallergrinden, vill inte ha spår utanför. Anki slänger in kepsen, och så kör jag henne längre upp efter staketet. Hon kliver ur och börjar gå ut ett spår åt oss.

Scenariot är tänkt, att Gina ska få vind på kepsen, markera och leta upp spåret, för att senare hitta ett par byxor uppe i en björk. (Hur nu någon kan bli av med byxorna uppe i en björk???.) Som grädde på moset, hitta Anki som slut.

 Vi går patrullstig läänge. Gina iklädd sökskynke med ring i ryggen för kopplet.

Gina kommer upp i vind för kepsen, och si, det blev som jag ville. Hon får vittring på kepan, sliter och drar, och några skall kommer det också. Bra. Jag ska till att belöna, då det oförutsägbara händer.

Hon exploderar ur mitt kelgrepp, jag fattar inget, förrän hon farit genom spjälorna och står där innanför grinden svansviftande med kepsen i mun. Som ett trolleritrick.  Med mitt ögonmått var det helt omöjligt för henne att ta sig igenom, men jo, hon står där innanför svansfiftande med kepsen i mun, och utanför står jag med kopplet och trasigt skynke. Hur jag fick ut henne berättar jag inte, men det var inte samma väg.

Spåret tog hon fint och på björkbyxorna fick hon nöja sig med att skälla. Hittade Anki, (med byxor på), som undrade vad jag skrattade så åt.

Jag borde vara luttrad vid det här laget, men fortfarande händer det att jag tappar hakan och undrar,” hur gick det här egentligen till”? 

Varje dag gör hon något som lockar till skratt och förundran, men i skrattet finns också en underton av förtvivlan. Är det någon som känner igen sig???

Kerstin