Mallekrafts-Yelena-Gina

I och för sig kan jag förutse att det alltid händer något oförutsett. Man grejar och tänker ut hur det ska bli, men inte… 

Den här gången ville jag ha Gina till att markera, helst skallmarkera, en keps. Min kära påhittare Anki: ”Jag vet, vi lägger kepsen innanför grinden (2m hög, ni vet med taggtråd där uppe), där får hon inte tag i den” Det låter bra. Åker bil ända fram till gallergrinden, vill inte ha spår utanför. Anki slänger in kepsen, och så kör jag henne längre upp efter staketet. Hon kliver ur och börjar gå ut ett spår åt oss.

Scenariot är tänkt, att Gina ska få vind på kepsen, markera och leta upp spåret, för att senare hitta ett par byxor uppe i en björk. (Hur nu någon kan bli av med byxorna uppe i en björk???.) Som grädde på moset, hitta Anki som slut.

 Vi går patrullstig läänge. Gina iklädd sökskynke med ring i ryggen för kopplet.

Gina kommer upp i vind för kepsen, och si, det blev som jag ville. Hon får vittring på kepan, sliter och drar, och några skall kommer det också. Bra. Jag ska till att belöna, då det oförutsägbara händer.

Hon exploderar ur mitt kelgrepp, jag fattar inget, förrän hon farit genom spjälorna och står där innanför grinden svansviftande med kepsen i mun. Som ett trolleritrick.  Med mitt ögonmått var det helt omöjligt för henne att ta sig igenom, men jo, hon står där innanför svansfiftande med kepsen i mun, och utanför står jag med kopplet och trasigt skynke. Hur jag fick ut henne berättar jag inte, men det var inte samma väg.

Spåret tog hon fint och på björkbyxorna fick hon nöja sig med att skälla. Hittade Anki, (med byxor på), som undrade vad jag skrattade så åt.

Jag borde vara luttrad vid det här laget, men fortfarande händer det att jag tappar hakan och undrar,” hur gick det här egentligen till”? 

Varje dag gör hon något som lockar till skratt och förundran, men i skrattet finns också en underton av förtvivlan. Är det någon som känner igen sig???

Kerstin

Går det att bedriva hundträning utan bil? Knappast.

Har varit utan bil en vecka nu. Skulle bara göra det "vanliga", byta olja, några filter, kamrem, ett framhjulslager och lite annat. Då visar det sig att en drivknut gått åt skogen. Den måste beställas, och tre dagar till utan bil.

Till sökträningen på Tisdagen erbjuder sig Maggi att hämta mig.

Då föds tanken. "Kanske man kan åka buss. Åtminstone in till Wii." Sagt, men inte gjort, kollade jag upp tider, och möjlighet att ta med hund. Ja det här blir bra hundträning det också. Packar ryggsäck och drar iväg.

Men var sjutton är busshållsplatsen. Det var ju bara att gå ut till stora vägen. Jo där borta är skylten, tror jag, tills jag upptäcker att det är en skylt för "Grannsamverkan". Det kommer förstås ingen buss, ska beställas en timma i förväg. Har inte åkt buss på 20 år, så då går det så här.

Jag börjar promenaden mot Alnö centrum, vadå, det är BARA 12 km, så det blir att knalla på, Förstås, snälla Maggi möter upp vid Ripsandsviken

Hundträning har många dimensioner, inte minst klämmiga träningskamrater.

Icketräning blir jätteträning.

Torsdag kommer och fortfarande ingen bil. Ställer in räddningsträningen med Tintingänget.

Så, äntligen får jag då bilen vid femtiden på Torsdagskvällen, och vill förstås prova.  "Bilskrället" låter och känns som ny.

Jag tänker låta Gina få simma, nu när det inte blev någon räddningsträning.

Det bär iväg till goda vänner norr om Hartungviken, och en, som jag tycker lysande ide dyker upp. Jag ber frun i huset gömma sig, så får Gina leta rätt på henne, två flugor i en smäll.

 "Var ska jag gömma mig då" kommer frågan direkt. "Var du vill, bara inte i finhuset". Ni förstår nog varför.

För Gina är det här stället, hundlek, bus,bad och god mat. Frun är kock och herrn fiskar och röker fisk. Med andra ord, det här stället representerar allt annat än räddningssöksmiljö för henne.

Tomten är på 3000 kvm med ett tiotal byggnader av olika slag. Det är utgångsläget.

Sätter på skynke, och börjar med koppelsök runt matkällare, hönshus och växthus. Inget av dessa ställen trodde jag hon gömt sig, utan sökte mest för ordningens skull. Så kommer vi till pumphuset, och då visas det intresse minsann, men ingen markering. Jag öppnar, och ser vad som var så intressant, jo, en hel låda med nyrökt sik, fortfarande varm. Tror sjutton att hon visar intresse där. Fortsätter koppelsöket runt garage och fler uthus med mer intresse och mer fisk.

Övre delen på tomten är avsökt. Nu får hon söka fritt ner mot stranden, bryggor och båtar. Hon vindar in något uppe från hallonsnåren, kommer ut med ett jätteben. Ja, men så länge kan hon inte ha legat, så det bara är ben kvar

Det är nu det (o)roliga börjar. Vatten, bada, simma, sjöfåglar, var är bollen. Jag riktigt ser igenom skallen på Gina hur det rör sig där. Bada lite i alla fall. Jag minns inte hur många gånger jag fick kalla tillbaka henne in i arbetstagen igen.

Det är nog han som sitter på stolen nere vid fiskarstugan som ska hittas, och markerar. Nähä, inte det. Han ska vara där.

Vi sökte igenom allt tre gånger, klippor uthus snår, ja allt. Hon fanns inte däär.

Då inser även husets herre att här på gården kan hon inte finnas, och inte på nästa tomt heller.

Men karlen som kan sina grannar förstår att två tomter längre bort, där kan finnas en möjlighet.

Började om igen med kopplad hund och "patrullstig" ute på stora vägen. Vinden var obefintlig, så vi avancerade närmare gården genom sly och bråte. Släpper henne igen, och då märktes det på Gina, att nu...Hon sökte systematiskt genom tomen, ringade in huset och så först ett voff, och sedan full markering.

Nere under huset, i en krypgrund (vilket superställe) Där sitter fru Figurant, och tyckte nog att det tagit lite lång tid, nästen en timma. Tur att jag föreslog henne att ta med sig korsord.

"Du sa ju att jag fick gömma mig var jag ville", för mig var det förstås underförstått att det skulle vara på den egna tomten. Som väl är tyckte hon det var riktigt spännande. Kanske lite ojust mot Gina med så många störningar. Även Ginas lekkamrat unghunden Diva var med och distraherade.

Äntligen blev det bad och simning på riktigt.

Vi fick med oss nyrökt sik hem. Vilken lyx. Gina fick också en smakbit. 

Och allt detta braiga på grund av en trasig bil. Det gäller att se till det positiva i livet.

Kerstin På Krokviksberget