Mallekrafts B'Busa

Nu har det gått någon vecka sedan jag börjat fundera på mitt vägval. Flera hundvänner har hört av sig med goda råd och tankar. Det som jag tycker är intressantast med deras synsätt är att de utgår från att tävlingsresultat är en självklarhet som mål. Detta har fått mig att fundera lite på varför jag håller på med flera grenar. Jo, jag tycker det är så roligt att utmana hunden med nya saker som kräver att hon använder sina naturliga drifter. Dessutom tycker jag att lydnadsträning är tråkigt och påminner mig om en blandning av cirkuskonster och militärparad så det undviker jag både medvetet och omedvetet. Jag är mer intresserad av vad som händer i huvudet på hund än om baken sitter snett i backen.

Om jag nu vill uppnå tävlingsresultat måste jag höja lydnadsnivån något. Jag har ingen oäven lydnad men cert-nivå kräver lite till.  I helgen tävlade vi i rapport med gott resultat. Busa matchade klart elithundarna i specialen. Trots nästan obefintlig lydnadsträning under sommaren och bara lite puts sammanlagt 2 timmar veckan innan tävling så klarar vi uppflyttning med råge. Man kan då undra vad som händer om vi tränar lydnad 2ggr i veckan resten av året. Kanske ingenting??

Det klart att vi blivit triggade att hårdsatsa på rapport för att nå resultat. Kanske kan jag finna en utmaning i att få en perfekt rapport och ett perfekt uppletande, vilket är svårt.

Tankarna är fortfarande många men precis som det gjorde för Robert Johnsson (se tidigare inlägg) så har frestelsen inställt sig i form av tävlingsvinsten. Kanske är det djävulen som leker med mig men visst vill man stå på pallen igen. Lite förvånad är jag att lergöken på bilden betyder en del.

OK, jag ger mig

Jag har nu kommit till vägs ände och tar därför beslutet att lägga ner hela skyddsbiten med spår, sök och försöka följa min svåger och svägerska och deras nya hunds väg till certen i rapport. Lite synd är det trots allt att behöva välja men även om Busa älskar skyddets alla delar så är hon otroligt motiverad i rapporten. Hon älskar att sträcka ut och hon verkar gilla när sträckan blir krävande. Då kopplas turbokamplusten in.

Jag måste beskriva lite av Ängelholmstävlingen.

Redan när vi kommer ut i skogen och är på väg mot A-stationen så ser jag att Busa laddar lite extra. Kanske beror det på att det bara finns nya okända hundar runt oss, kanske beror det på att matte och husse känner av att det är tävling. Eftersom vi använt den beryktade korkskruvsmetoden även här i rapporten och inte bara i platsliggning så bestämde vi att korkskruven ska sitta i marken men inte användas. Busa lägger sig ner men börjar rulla runt på marken för att bli av med anspänningen. Skruven hjälpte alltså inte som påminnelse. Med lite lydnad får jag henne att ligga still och vara tyst under genomgången på A. Vi har startnummer ett och ska därför följa tävlingsledaren ut i markerna som första hund. Vi visste av erfarenhet att det inte funkar att komma fram för tidigt så att det blir ett stopp innan tävlingsledaren går. Då bruka Busa skälla till av otålighet. Jag drog därför ut på tiden innan jag kopplade bort henne från trädet. Bra tajmat, inget stopp och därför helt tyst. Visst är det skönt när hund och matte försvinner ut i skogen och man kan ägna sig åt det väsentligaste dvs. fika. Ute på B är hennes förväntningar om möjligt ännu högre och hon tar ibland lite mer pennor med matte. Resultatet blir lite ljud som kostar oss en ½ p på hennes station. Perfekt framföring av matte och iväg på dagens bästa tid oavsett klass.

Vid alla träningar så har vi boll som belöning men det går ju inte på tävling. När Busa som vanligt kastar sig in i mig för att komma åt bollen fångar jag henne och jag hör hur käkarna slår ihop mellan mina knä när hon tror bollen ligger där. Inga skador tack o lov.

När hon fått godis och vatten och bundits upp så märker jag att hon har svårt att koppla av. Det brukar gå bra om man sitter och kelar med henne en stund. Så även denna gång. Busa behöver verkligen tävlingserfarenhet för att lära sig koppla av lika bra på tävling som träning.

Jag får till en framföring så bra att domaren ger ett extra beröm för att man annars aldrig ser det hos lkl-hundar. Tackar för det. Förlängningen är ganska krävande med uppförsbacke och och ett par hopp över bäckar/dike men Busa fixar det hela galant. Totalbetyg på rapporten 9,75.

Budföringen brukar medföra att Busa i hundra knyck springer mellan mig och mottagaren utan att sätta sig ner, gärna tre fyra sträckor bara för att det är roligt. Tack och lov har arrangören satt en bra mottagare på plats som gör precis som jag ber henne dvs klämma i med ett rejält fotkommando. Betyg 10.

Lydnaden är bra så när som en 6,5 på framförgåendet, vilket jag aldrig lagt något krut på eftersom momentet försvinner efter lkl. Busa drar därav betyget. Det är skönt att se henne ligga tryggt och bra i platsliggningen, tack än en gång Glenn o Mia för råd o dåd.

Hela tävlingen slutar med 547,5 p, uppflyttad. Nu dj............ kör vi så det ryker.

Busas medhjälpare