Dubbeltur och kulturbyten

I bland har man mer flyt än man förtjänar. I dag var det en sådan dag.Busa och jag skulle ut och spåra ensamma eftersom resten av gänget hade en uppsjö av förhinder. Egentligen är det detta som är min grej. Tidig morgon, gärna innan det ljusnar , ge sig ut och spåra , bara jag och hunden. Man upplever naturen mycket mer då , men det är en smaksak. Vad jag förstår så finns det många som vill ha den sociala delen också.
 Vår tur började ganska snart. Normalt så är jag ingen mästare på att hålla hastigheten, speciellt inte tidigt på morgonen när det inte finns bilar ute. Idag tog jag det lite lugnt, det regnade en hel del. När vi kom en halvmil från hemmet så låg det en bil på taket och poliser och åskådare längs vägen. Precis när jag passerat stängde man motorvägen och den var stängd när jag kom hem efter 3,5 timme. Jag hörde på radion att två personer var skadade. Troligen vattenplaning. Och jag körde långsammare än vanligt. TUR1.
Medan det utlagda spåret som var ca 1000 m med en hel del klurigheter kallnade så passade jag på att lösa ett par sudokoproblem. Busa blängde på mig så vi fick ta en runda i skogen. Mitt inne i skogen så trampar vi upp ett rådjur på mycket nära håll. Busa blir nyfiken och stoppar näsan i backen och spårar efter. Jag fick kalla in henne två gånger innan hon vände. Hon lydde till min glädje.
Rådjuret sprang över en glänta och passerade vårt spår ett par gånger. Jag visste alltså exakt var det hade sprungit. TUR2.
Eftersom regnet verkligen sköljde ner i floder så lät jag inte spåret bli mer än en timme. Påsläppet var utmärkt trots att det märktes att vi kört ett par raka spår förra helgen. Listig som man är så vinklade spåret efter två meter. Busa hade nog tänkt sig att köra full rulle rakt fram men tvärnitade och vinklade mycket snyggt. Efter 200 m närmade vis oss rådjursspåret. Tidigare på väg till bilen hade jag sett att hon fortfarande hade minnesbilden kvar. Framme vid spåret så byter hon. Jag hade bestämt mig för att se hur långt nyfikenheten tog henne men tänkte inte acceptera mer än 25 m. Trots att jag visste att vi viltspårade så kunde jag inte läsa av detta på Busa. När vi nådde toleransstäckans slut så for fan i mig. 105 kg flög genom luften (nåja) och landade med en duns sidan om Busa med ansiktet tätt intill henne morrade jag v...f...gör du. Sloksvansad och slokörad reser hon sig upp, tvärvänder och går tillbaka de 25 metrarna och tar upp spåret. Resten av sträckan är perfekt och hon släpper inte fästet för en sekund. Apporterna hittas och en massa beröm utdelas. Den lilla loppan hade fullständigt klart för sig vad hon sysslade med. Hoppas det här la sig på hårddisken för framtiden. Tur att ingen var där och såg oss.
Uppfödd ett stenkast från Malmö stadion är man naturligtvis MFF:are. Maj-Lis och jag brukar se majoriteten av hemmamatcherna. Jag följer gärna spekulationer, funderingar mm på svenska fans sida "Himmelriket". Där har man tidigare inte alltid gillat Sydsvenskans krönikör Åke Stolt. När denne man pensionerade sig så hade man modet att anställa en ung tjej som ersättare. Jag blir mer och mer förtjust i hennes kröniker och i den senaste tar hon upp våldet inom ishockey. Läs gärna på bif länk.
http://sydsvenskan.se/sport/kronikagatu/article211267.ece Tänkvärt. Man kan undra varför handbollsspelarna aldrig slåss på plan trots det otroligt tuffa spelet men hockeyspelare måste slåss.
I morgon rapportträning. Hoppas det inte regnar.

Lennart

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback