Filosofiska funderingar
Idag skolkar vi från träningen. Busa tuggar ben och jag tänker stora tankar. Undrar vad som driver mig att börja om med hunderiet efter mer än 8 års frånvaro??? Jag fick plocka fram en artikel som jag skrev när jag blev godkänd som elitförare för första gången för att verkligen förstå känslan med hunderiet. På den tiden hade jag en riesen om ni undrar. Här kommer artikeln OCH NI SOM INTE ORKAR LÄSA LITE LÄNGRE INLÄGG SLUTA NU!!!.
Jag är väl inte klok, eller??????????
Halv 6 på morgonen. Klarvaken. Jag har försovit mig. Kollar klockan. Nej, den ska inte ringa förrän 6. Var är jag? Varför känns magen som om den var full med fjärilar? Javistt, vi är i Jönköping. Tävling, husvagn. Körde upp igår. Den skäggige sover på mina ben som vanligt. Varför har inte han fjärilar?
Efter tvättningen tar vi en runda i skogen. Uppropet börjar klockan 7 prick. Jag drar startnummer 4. Springer ut till den skäggige som halvsover i bilen. Vi har fått ett bra startnummer. Du slipper bärplockare så tidigt, mumlar jag. Under kepsen tittat de bruna på mig som om de ville säga: "Du är inte klok, husse"
Nu sitter vi här och väntar. Undrar var spåret går? Kommer aldrig domarna?. Tankarna snurrar helt av sig själv. Häller upp en kopp kaffe och tar en tugga på mackan. Tvärstopp. Tuggan är dubbelt så stor som munnen. Fjärilarna vill inte ha. Den skäggige nedlåter sig till att lukta på mackan. Efteråt ska du få den, lovar jag.
Nu kommer det en röd bil genom skogen. "Du har 5 minuter på dig att bli klar."Det är tävlingsledaren som verkar vara lugnet i egen hög person. Men var är spårselen?. Där under regnkläderna. Jag ser upptagsrutan. Fjärilarna försvinner. Men är verkligen 40x40m (gamla regler) så stort?. "Du kan släppa på när du vill" Var är solen. Där. Bra att veta när vi går vilse.
Den skäggige står lugnt och vädrar ut mot rutan. Leta spår! Full rulle rakt ut. Pang, direkt till höger. Följ efter. Stör inte. Inga ryck. Vi är förbi markeringarna. Kan det verkligen vara åt det här hållet? Nu kallar de snart tillbaka oss. Nej, vi är iväg. Stumpen står rakt upp (tillåten kuperad svans). Skägget flyger. Fullt drag i linan. Vi är alldeles ensamma. Inget annat än hundens förmåga att spåra kan ta oss till slutet. Det är en underbar känsla att vara helt utlämnad till den skäggige. Plötsligt slår han åt höger. Kastar sig tillbaka, slår åt vänster. Blir för ivrig, kastar sig igen till höger och bestämmer sig till slut för snett bakåt vänster. Har han klarat spetsvinkel? Är vi rätt?
Tvärstopp. Den skäggige hoppar rakt upp i luften och med en duns som skrämmer upp en fågel landar han i blåbärsriset. Ur skägget sticker en....? Ja det är apportpinnen. Kolla nummer och datum. Spår 4 elit 880821. Vi är rätt. Kramar och pussar de store svarte. Han tittar på mig med stort överseende och i blicken kan jag läsa "Men husse det här är en baggis, inget att bli tokig över". Iväg igen. Något lugnare. Det doftar underbart i skogen. Vad mycket blåbär här finns. Blåbär. Bärplockare. Hjälp!
Ny pinne. Iväg igen. Det här fixar sig. Nu har vi hittat 4 pinnar. Plötsligt stanna den skäggige. Framför honom rinner en bäck. Efter en stunds tvekan slänger han sig i vattnet och simmar över. Kollar andra sidan och tillbaka igen. Slår åt höger-vänster. Nu är vi borta. Men plötsligt iväg igen full fart snett bakåt vänster. Ännu en spetsvinkel.
Nu har vi gått mer än 1 km. 5 pinnar. In på ett gammalt kalhygge som har nyplnaterade granar på 1,5 m höjd. Svårt att gå här. Nu måste vi ha missat. Har säkert gått 300m sedan sista pinnen. Ut ur hygget. Öppen äng. Till höger blänker en liten sjö. 6:e pinnen, Solen lyser i trädtopparna. In i skogen igen. Jag hör ett skott på avstånd. Rådjursjakten har nog börjat.
Plötsligt ser jag bilen ett par hundra meter bort. Bara han inte får vittring på matte som tålmodigt väntar vid bilen flyger det genom mitt huvud. Vi vinklar åt höger och följer vägen.
Den svarte börjar bli varm av solen och tungan hänger. Vad är det jag fått i ögonen. Känner inte förrän nu att svetten rinner i pannan. Var är slutet? Panik. Vi har gått över. Vi får inte bryta tävlingen. Den skäggige står plötsligt stilla. Inget i munnen. Men vad är det han står på? Slutet, hurra det är slutet. Jag kastar mig fram och jublar. Konstigt, det sitter något i halsen på mig, en klump. Inte kan man väl bli rörd av detta, stora karl´n. Jag böjer mig ner till den svarte. Han tittar på mig under luggen. Ta´de´lugnt, husse. Kan jag se en road glimt i ögonen hos honom?. Nej, han är ju bara en hund.
Alla ensamma timmar av väntan, alla kilometer spår, alla uppsågade pinnar, alla tidiga morgnar, alla problem som vi försökt lösa. Nu får vi belöningen. Årets stora mål är uppnått. Jag och den skäggie är ett elitekipage. Inte trodde jag att det skulle kännas så här. Och jag är väl inte klok som håller på med det här, eller????
Lennart
PS. Den skäggige hette igentligen Julius blev godkänd i elit spår med 10 på upptaget och 9 på spåret Han var vid tillfället 2 år. Tyvärr dog han, 3, 5 år gammal, i famnen på mig under ett sökträningspass. Men det är en annan historiaDs
Det är detta som driver mig. Det totala samarbetet mellan hund och människa. Förtroendet för varandra, respekten och glädjen att nå ett väl genomtänkt mål.
Busa s kompis
Efter tvättningen tar vi en runda i skogen. Uppropet börjar klockan 7 prick. Jag drar startnummer 4. Springer ut till den skäggige som halvsover i bilen. Vi har fått ett bra startnummer. Du slipper bärplockare så tidigt, mumlar jag. Under kepsen tittat de bruna på mig som om de ville säga: "Du är inte klok, husse"
Nu sitter vi här och väntar. Undrar var spåret går? Kommer aldrig domarna?. Tankarna snurrar helt av sig själv. Häller upp en kopp kaffe och tar en tugga på mackan. Tvärstopp. Tuggan är dubbelt så stor som munnen. Fjärilarna vill inte ha. Den skäggige nedlåter sig till att lukta på mackan. Efteråt ska du få den, lovar jag.
Nu kommer det en röd bil genom skogen. "Du har 5 minuter på dig att bli klar."Det är tävlingsledaren som verkar vara lugnet i egen hög person. Men var är spårselen?. Där under regnkläderna. Jag ser upptagsrutan. Fjärilarna försvinner. Men är verkligen 40x40m (gamla regler) så stort?. "Du kan släppa på när du vill" Var är solen. Där. Bra att veta när vi går vilse.
Den skäggige står lugnt och vädrar ut mot rutan. Leta spår! Full rulle rakt ut. Pang, direkt till höger. Följ efter. Stör inte. Inga ryck. Vi är förbi markeringarna. Kan det verkligen vara åt det här hållet? Nu kallar de snart tillbaka oss. Nej, vi är iväg. Stumpen står rakt upp (tillåten kuperad svans). Skägget flyger. Fullt drag i linan. Vi är alldeles ensamma. Inget annat än hundens förmåga att spåra kan ta oss till slutet. Det är en underbar känsla att vara helt utlämnad till den skäggige. Plötsligt slår han åt höger. Kastar sig tillbaka, slår åt vänster. Blir för ivrig, kastar sig igen till höger och bestämmer sig till slut för snett bakåt vänster. Har han klarat spetsvinkel? Är vi rätt?
Tvärstopp. Den skäggige hoppar rakt upp i luften och med en duns som skrämmer upp en fågel landar han i blåbärsriset. Ur skägget sticker en....? Ja det är apportpinnen. Kolla nummer och datum. Spår 4 elit 880821. Vi är rätt. Kramar och pussar de store svarte. Han tittar på mig med stort överseende och i blicken kan jag läsa "Men husse det här är en baggis, inget att bli tokig över". Iväg igen. Något lugnare. Det doftar underbart i skogen. Vad mycket blåbär här finns. Blåbär. Bärplockare. Hjälp!
Ny pinne. Iväg igen. Det här fixar sig. Nu har vi hittat 4 pinnar. Plötsligt stanna den skäggige. Framför honom rinner en bäck. Efter en stunds tvekan slänger han sig i vattnet och simmar över. Kollar andra sidan och tillbaka igen. Slår åt höger-vänster. Nu är vi borta. Men plötsligt iväg igen full fart snett bakåt vänster. Ännu en spetsvinkel.
Nu har vi gått mer än 1 km. 5 pinnar. In på ett gammalt kalhygge som har nyplnaterade granar på 1,5 m höjd. Svårt att gå här. Nu måste vi ha missat. Har säkert gått 300m sedan sista pinnen. Ut ur hygget. Öppen äng. Till höger blänker en liten sjö. 6:e pinnen, Solen lyser i trädtopparna. In i skogen igen. Jag hör ett skott på avstånd. Rådjursjakten har nog börjat.
Plötsligt ser jag bilen ett par hundra meter bort. Bara han inte får vittring på matte som tålmodigt väntar vid bilen flyger det genom mitt huvud. Vi vinklar åt höger och följer vägen.
Den svarte börjar bli varm av solen och tungan hänger. Vad är det jag fått i ögonen. Känner inte förrän nu att svetten rinner i pannan. Var är slutet? Panik. Vi har gått över. Vi får inte bryta tävlingen. Den skäggige står plötsligt stilla. Inget i munnen. Men vad är det han står på? Slutet, hurra det är slutet. Jag kastar mig fram och jublar. Konstigt, det sitter något i halsen på mig, en klump. Inte kan man väl bli rörd av detta, stora karl´n. Jag böjer mig ner till den svarte. Han tittar på mig under luggen. Ta´de´lugnt, husse. Kan jag se en road glimt i ögonen hos honom?. Nej, han är ju bara en hund.
Alla ensamma timmar av väntan, alla kilometer spår, alla uppsågade pinnar, alla tidiga morgnar, alla problem som vi försökt lösa. Nu får vi belöningen. Årets stora mål är uppnått. Jag och den skäggie är ett elitekipage. Inte trodde jag att det skulle kännas så här. Och jag är väl inte klok som håller på med det här, eller????
Lennart
PS. Den skäggige hette igentligen Julius blev godkänd i elit spår med 10 på upptaget och 9 på spåret Han var vid tillfället 2 år. Tyvärr dog han, 3, 5 år gammal, i famnen på mig under ett sökträningspass. Men det är en annan historiaDs
Det är detta som driver mig. Det totala samarbetet mellan hund och människa. Förtroendet för varandra, respekten och glädjen att nå ett väl genomtänkt mål.
Busa s kompis
Kommentarer
Trackback