Mallekrafts B'Busa

Spårandet har alltid fascinerat mig. Intresset började nog när jag hade min första riktiga brukshund av märke Riesen. Jag fick inte vara med i någon träningsgrupp på grund av platsbrist så jag var tvungen att försöka lösa allt själv. Vi spårade där vi kom åt utan att ha tillstånd av klubben tidigt på morgonen innan träningsgrupperna var på plats. Vi spårade på fotbollsplaner, gräsmattor mm mm. Vi spårade kort och långt. Jag läste en hel del av de då populära hundboksförfattarna och frågade en och annan till råds men i det stora hela fick det gå efter mitt eget huvud. Julius blev elithund i spår vid 2 års ålder så något rätt gjorde jag väl. Tyvärr fick jag aldrig uppleva hans riktiga framgångar eftersom han dog i famnen på mig under ett sökträningspass drygt 3 år gammal.
Jag har sedermera fått hjälp av  många framgångsrika spårare framför allt av personer som gått utanför det vanliga SBK-spåret.  Vi har massor att lära av poliser m.fl. som måste ha ett spår som fungerar.
Spårets mystik och hundens unika förmåga är fortfarande igentligen oförklarligt för mig. Jag vet en del trix och fix och jag kan rabbla den vanliga uppfattningen om vad spåret består av men när en god spårhund arbetar så är det det absolut vackraste jag kan se. Jag unnar er alla att någon gång få se Garbo skickas i fel riktning i ett spår för att tvärvända och spåra mellan husses ben på rätt håll. Så självklart och så obegripligt, samtidigt så nödvändigt för att kunna fungera i ett "skarpt läge".
Själv arbetar jag gärna med högmotiverad hund och då menar jag att den är så motiverad av att spåra så den inte behöver någon apport för att uppleva arbetet som lustfyllt. Att vara så självmotiverande är , i mina ögon, kännetecknet på en bra arbetshund. Detta betyder inte att föremål i spåret ska ha mindre dragningskraft utan att det måste finnas en absolut balans mellan dessa drifter. Har hunden medfödd och rätt utvecklad bytesdrift så har man inga problem. Den lilla mallefröken är en sådan hund. Jag har aldrig sett henne ge upp. Däremot har hon saknat teknik i sin problemlösning och jag har därför efter råd från Mallekraftarna kört väldigt mycket beteendespår.
Under helgerna har vi nu spårat och spårat och jag ser ett klart framsteg i hennes teknik. Fortfarande ligger hon på som tusan men det har gått ner med 50%. Hon löser tappten för det mesta på ett bra sett. Desutom blir de färre och färre. Temperamentet kombinerat med mycket rapportträning, där hon löser spårproblem i hög hastighet är nog inte den bästa grunden för en bra spårhund men nu när vi lyckats lägga en del erfarenhet i henne börjar det likna något.
Något som jag använder numera varje gång vi spårar är att ta ut hunden och göra ett uppletande/kasta boll i skogen under en 10 min innan påsläpp. Det verkar som om övertändningen som annars finns i början av spåret minskar då. Hon springer av sig överskottet. Tänkte först att detta skulle stressa henne ännu mer men så är inte fallet.
Var ute med svågern i förrgår och han la ut ett långspår till oss. Han gick flera gånger i en viltstig för att sen vika av parallellt, dvs som ett Y. Busa väljer varje gång människospåret före viltet. Riktigt roligt.
Lars den busen la även någon av apporterna uppe på en rotvälta men även den hittades.
Just nu känner jag att vi mest behöver spåra i motvind på öppet fält. Fortfarande kan Busa kastas med i vinden när den kommer som pustar. Ska försöka vänja henne av med detta.
I vilket fall som helst skulle jag kunna hålla på att exprimentera med spår dagligen för det är så fantqstiskt vackert att se.

Lennart