2 x glädje

Jag sitter här , uppstigen klockan 6.30, dagen efter avslutningsfest i rapportgänget. Det märks att man blivit gammal , normalt skulle man legat hela dan, men ack nej. Busa har varit ute och gjort sitt och gör just nu det hon är bra på, se bilden.
Ett varmt tack till makarna Smitt för mat och dryck och vacker sång. Hoppas presenterna passar er och blir till glädje länge. Bra fixat Mariana som har en fantastisk fantasi i dessa sammanhang.
Rickard ,vår värd, har det icke avundsvärda uppdraget att vara valberedningens ordförande så en del klubbdiskussion blev det. En del förfrågningar kring namn surrade runt och jag är övertygad att Rickard lyckas så småningom. Själv efterlyser jag en styrelse som inte bara förvaltar klubben utan sätter upp visioner, mål, strategier och inte minst aktiviteter för att utveckla klubben. Själv vill jag förstås ha en fokusering på bruks.
I går var det dags för träning igen efter skadan. Såret har läkt snyggt inifrån men är inte helt läkt på utsidan. Jag tog chansen ändå och det höll utan något som helst problem. Mjuka och fina marker att springa i.
2 nya svårigheter skulle prövas i söket, dels arbeta med munkorg och dels dold figge för att Busa ska få igång nosen. Första skicket gick åt h.. Hon sprang ut 20 m och yrade. Popup på Patrik och sen funkade det. Första skallen blev väldigt gälla då ivern att arbeta vuxit under uppehållet, men ganska snart blev det mer normalt. Funderar på om korgen spelar in. Lite tass på figgens ben men hon backade ut när han sa till. Nästa skick var på nästan helt dold figge och här snodde hon runt en del utan att kunna lokalisera. Motvinden gjorde att hon lyckades till slut och förstod att näsan ska vara påkopplad. Markeringen mycket bra men även här hör man det gälla skallet de första 5 skallen. Får se vad vi ska hitta på. Viktigt att belöningen kommer rätt.
Idag var Busa ganska svår att kalla in, vilket jag har en viss förståelse för efter den ofrivilliga vilan. Detta ska vi också arbeta med.
Nästa figge bra, och sen skulle hon skickas på heldold. Efter lite snurrande kom hon rätt och blev lite konfunderad men löste det själv och kom i skall. Belöning direkt och så avslutade vi. Snabb koll på trampdynan, inget blodvite, bra.
Jag hade lagt ut ett mycket klurigt spår på en 700 m med otaliga riktningsförändringar och små skogspinnar som apporter. När det var 2,5 tim så drog vi igång. Jag hade bestämt mig för att hela tiden gå med oavsett vad som hände för att se om hon arbetar sig tillbaka, men det blev inga tappt. Busa arbetade otroligt koncentrerat med en bättre hastighet än normalt.  Markerna som vi använder är mycket viltrika och jag kunde se att vi passerade många vilspår. Jägarna tränar blodspår också här då och då och deras markeringar passerade jag flera gånger för att se om Busa växlar. Inte en gång brydde hon sig. Jag la en del tid på att motivera i valpåldern och det ger utdelning nu. Samtidigt har jag varit rabbiat när det gäller viltintresse och varit på henne bara hon tittat mot alla de kaniner vi har hemma.
När hon fått sista apporten att leka med och bita sönder satt vi ner och myste, bara Busa och jag. Detta är lycka, detta kan inte ersättas med prylar och pengar. Den underbara naturen och det tysta samförståndet mellan mig och Busa fick mig nästan att tåras.  Hoppas ni får samma upplevelse med era hundar. Minns då att det är detta vi tränar för, det är detta som är målet, Vägen är målet. Att vi dessutom håvar in meriter och tävlingsframgångar är bara en liten bonus men upplevelsen är huvudsaken.
I eftermiddag kör vi lite spår och uppletande.

Lennart


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback